Den samtida diskussion där studenters krav på triggervarningar och ett visst språkbruk pekas ut som det avgörande hotet mot akademisk frihet missar helt målet, menar forskarna Robert Holmberg och Rebecca Selberg i artikeln ”Mellan kulturkrig och byråkrati – om akademisk frihet och universitetslärares professionalitet”, publicerad i Högre utbildning. Debatten har reducerats till en fråga om lärares rätt att få säga vad som helst, medan diskussionen om vilka villkor som kan möjliggöra akademisk frihet lyser med sin frånvaro.
I artikeln påpekas hur trygghet är en förutsättning för akademisk frihet, och att osäkra anställningsförhållanden hotar att urholka möjligheten att utöva denna frihet. Otrygga arbetsvillkor inskränker forskares autonomi, och kan innebära att forskning anpassas till, snarare än utmanar, rådande tankesätt. Författarna lyfter också fram hur New Public Management-inspirerade styrmodeller och utvärderingssystem tillsammans med det statliga etikprövningssystemet minskar inflytandet från kollegium och studenter, och leder till likriktning, regelföljande och riskminimering. Dessa praktiker urholkar den akademiska friheten och är långt allvarligare än det som debatten tenderar att fastna i, det vill säga studenters krav på vissa formuleringar, slås det fast.
En av artikelns centrala poänger är att diskussionen om akademisk frihet måste problematisera ansvarsaspekten av begreppet. Till skillnad från yttrandefrihet innehåller akademisk frihet en kvalitetsaspekt; lärares och forskares ansvar för att upprätthålla den vetenskapliga och intellektuella nivån på samtalet. Lärare har också ett ansvar gentemot sina studenter: att inte trakassera eller förlöjliga och att se till att studenterna ges bästa möjliga förutsättningar att uppnå utbildningens mål. Detta ansvar måste lyftas fram, och eventuella målkonflikter belysas. Det handlar inte om att ”klema bort” studenterna, betonar artikelförfattarna, utan om att ta ett pedagogiskt ansvar för att skapa en lärandemiljö som inte präglas av obehag och rädsla, något som motverkar studenternas lärande. Detta kräver en förmåga att reflektera över relationen mellan undervisningens innehåll och studenters erfarenheter.
Tidigare forskning visar också att lärare, trots att de själva kan uttrycka stark skepsis mot idén om trigger-varningar, ofta tar ett sådant ansvar i sin professionella praktik, som när psykologilärare varnar för känsligt innehåll som självmord eller övergrepp, och för att självdiagnosticera utifrån undervisningsmaterialet. Att på detta sätt metakommunicera med studenterna är ”ett sätt att pragmatiskt förekomma och hantera spänningar, konflikter och oönskad påverkan på studenterna” (s 84), något som beskrivs som en viktig del av universitetslärares professionella kompetens.
Författarna menar att universitetslärare kan ha mycket att hämta från olika professionsutbildningar, där man länge har haft levande diskussioner om etiska förhållningssätt och principer. Enkelt uttryckt: om uppdraget är att utbilda en läkare, behöver inte bara ämneskunskaper fokuseras, utan också förmåga till inkännande behandling av, och respekt för, patienterna. För att sådan undervisning ska vara effektiv, behöver undervisningen präglas av just dessa förhållningssätt. I artikeln kallas denna tanke för prefigurativ pedagogik, det vill säga att medlen behöver överensstämma med målen – eftersom undervisningens utformning kommer att påverka studenterna i hög utsträckning. Lärare bör bemöta studenterna på samma sätt som de vill att studenterna ska bemöta andra, skriver författarna.
På så sätt menar författarna att en fördjupad diskussion om akademisk frihet – inte minst hur frihetsdelen ska kombineras med ansvarsdelen – är central för att utveckla den akademiska professionalismen. Att tillsammans med studenterna reflektera över utbildningens mål och de eventuella värdekonflikter och etiska dilemman som kan uppstå, är ett sätt att hantera konflikter och spänningar i klassrummet. Men samtidens onyanserade debatt om akademisk frihet riskerar att skymma de väsentliga problemen, och beskrivs rent av som ”i sig ett hot mot den akademiska friheten” (s 89).
Kommentar: Just när jag håller på att skriva färdigt denna text kommer nyheten att den akademiska friheten har minskat i 22 länder och att hälften av jordens befolkning lever i länder där den friheten har minskat. En drastisk försämring syns i USA, där nio delstater har förbjudit det som kallas ”kritisk rasteori”. Sverige ligger dock stabilt enligt mätningen (Academic Freedom Index). Samtidigt finns oroande tendenser även här. I Sveriges riksdag har det ställts krav på att ”stoppa finansieringen av genusteori” och forskare som arbetar med frågor om genus, migration och även klimatfrågor får ta emot både hat och hot. Nyligen såg sig rektorerna för landets lärosäten också föranledda att markera mot det ökande hatet. Så visst finns det all anledning att diskutera akademisk frihet och att fundera på vad en sådan frihet innebär i relation till att vi som universitetslärare också har ett ansvar för att skapa en produktiv lärandemiljö. Men en central fråga är ju också vem eller vad som utgör de primära hoten. I ljuset av växande hat, populistiska krav på att förbjuda undervisning om vissa perspektiv, otrygga arbetsvillkor för lärare och forskare, samt försämrade möjligheter att bedriva kvalitativ universitetsutbildning, framstår upptagenheten vid ett fåtal studentprotester mot vissa ord och undervisningsmaterial som ett beklagligt myggsilande och kamelsväljande.
Text: Maria Wendt, Institutionen för ekonomisk historia och internationella relationer
Nyckelord: Akademisk frihet, cancelkultur, triggervarning
