Upprinnelsen till artikeln var en debatt i New York Times mellan två universitetslärare med radikalt olika uppfattningar om föreläsningen som undervisningsform. Utan att alls ta ställning i den debatten är artikelförfattarens slutsats, att akademisk frihet råder avseende undervisningens ämnesinnehåll, men att den inte utan vidare kan anses omfatta valet av undervisningsmetod.
Idén om den akademiska friheten återfinns idag i flera centrala dokument, bland andra Magna Charta Universitatum (European Universities Association 1988) och Recommendation concerning the Status of Higher-Education Teaching Personnel (UNESCO 1977). Hos oss finns den formulerad i 1 kap. 6 § högskolelagen (HL):
För forskning skall som allmänna principer gälla att
- forskningsproblem får fritt väljas,
- forskningsmetoder får fritt utvecklas och
- forskningsresultat får fritt publiceras.
Medan regleringen i HL alltså uteslutande fokuserar på akademisk frihet inom forskning är t.ex. UNESCOS:s rekommendationer mer komplexa och omfattar all akademisk verksamhet. Av de senare framgår också att den akademiska friheten även medför vissa skyldigheter. Såväl forskning som undervisning ska nämligen utföras med beaktande av etiska och professionella standarder. Frågan är vad detta krav innebär för vår undervisningspraktik.
Den akademiska friheten utgör en garant för akademikernas rätt att fritt välja sitt forskningsämne, liksom rätten att fritt sprida kunskap om forskningens resultat. Den bakomliggande tanken är att det fria sanningssökandet och kunskapsspridandet främjar samhället i stort. Frågan blir då om den målsättningen bäst uppnås genom att låta universitetslärarna fritt välja former för undervisningen, eller om det snarare medför att valfriheten bör begränsas. Artikelförfattaren själv drar slutsatsen, att den akademiska friheten inte utan vidare bör anses omfatta valet av undervisningsmetoder, utan att vissa krav kan ställas på lärarna med avseende på undervisningens utformning.
Viktigt att betona är att det dock inte handlar om utifrån kommande krav, vare sig från administrativt, centralt eller externt håll. Kraven följer i stället av den akademiska frihetens målsättning, att främja samhället i stort. Om utgångspunkten är att samhället i stort gynnas av att vetenskaplig kunskap sprids vidare till studenterna följer ett krav på att kunskapsspridningen sker så effektivt som möjligt. Det resulterar i en professionell skyldighet för lärare inom högre utbildning, att hålla sig informerad om aktuell forskning inte blott inom det egna ämnesområdet, utan även inom undervisningsrelevant högskolepedagogik.
Konkret innebär denna professionella skyldighet att universitetsläraren förväntas välja den eller de undervisningsformer, som enligt aktuell högskolepedagogisk forskning bäst främjar studenternas möjligheter att nå kursmålen. Också valet av undervisningsmetod förväntas alltså bygga på vetenskaplig grund. Sedan får kursmålen avgöra vilken typ av undervisning, som bäst lämpar sig för den aktuella kursen.
Kommentar: Den akademiska friheten framstår idag som minst lika viktig och skyddsvärd, som när den etablerades i början av 1800-talet. Varje tal om eventuella begränsningar kan därför upplevas som provocerande. Samtidigt är det lätt att glömma, att det med rättigheter också följer skyldigheter. Som universitetsanställd har man idag en komplex yrkesroll att förhålla sig till, där bl. a. uppdrag som lärare, forskare och tjänsteman ingår. Utrymmet för den akademiska friheten kommer att variera med rollen. Som artikeln framhåller förutsätter syftet med den akademiska friheten ett professionellt och vetenskapligt förhållningssätt, oavsett vilken av universitetsvärldens tre uppgifter vi för stunden ägnar oss åt. Däri ingår att hålla sig informerad om relevant högskolepedagogisk forskning och att utforma sin undervisningspraktik därefter.
Text: Annelie Gunnerstad, Juridiska institutionen
Studien
