Det menar i vart fall en ny brittisk studie i Higher Eduation, som särskilt identifierar tre typer av osäkerhet (eng: awkwardness) förknippade med att vara akademisk gröngöling. Resultaten bygger på intervjuer med studenter i fokusgrupper, intervjuer med avhoppade studenter och enkäter. En majoritet av studenterna identifierade sig som arbetarklass. Samtliga intervjuade var förstaårsstudenter, vilket gör att studien är extra läsvärd då många universitetslärare, kursansvariga samt utbildnings- eller programansvariga är särskilt måna om att just nybörjarstudenter ska känna sig välkomna – och dessutom klara sina studier.

Studien tar reda på hur förstaårsstudenter, som samtidigt är helt nya universitetsstudenter, upplever det inledande året under sina studier. Studien identifierar tre former av osäkerhet hos studenterna, som bidrog till ett slags känsla av akademiskt utanförskap:

  • Fysisk eller geografisk osäkerhet
  • Akademisk osäkerhet
  • Social osäkerhet

I intervjuerna framkommer att fysisk eller geografisk osäkerhet innefattar alltifrån att vara obekant med universitetsområdet (till exempel osäkerhet att hitta till rätt undervisningssal) till att känna en hemlängtan och att studenter som flyttat hemifrån i regel åkte hem i slutet av veckorna. Medan akademisk osäkerhet handlar om jämförelse med andra studenter (vilka upplevs som ”bättre”) eller upplevelse av obehag att delta i undervisningen, handlar social osäkerhet om en nervositet inför att prata med andra studenter och att inte riktigt vilja ta första steget att lära känna sina kurskamrater. Artikelförfattarna noterar att dessa tre former av osäkerhet kan framstå som en ond cirkel: de som kände en stark hemlängtan och därför ofta åkte hem under stora delar av terminsveckorna, tog sällan tillfället att skapa sociala kontakter med sina kurskamrater, vilket i sin tur resulterade i en viss isolering i konkreta undervisningssituationer eftersom de inte kände någon annan student på samma kurs och därför inte i samma utsträckning deltog i undervisningen. Det var dessa osäkerheter som sammantaget gjorde att studenter valde att hoppa av utbildningen.

I studien undersöks också vad som – trots dessa osäkerheter – motiverade studenterna att stanna kvar. Här lyfts särskilt tre aspekter fram:

  • Att förbättra sig själv och sin livssituation
  • Intresset för ämnet (kriminologi)
  • En framtida karriär

Då intresset för ämnet var en tydlig motiverande faktor, ger också artikelförfattarna en rad förslag på hur man på institutionsnivå bättre kan tillvarata detta. Enkelt sagt menar de att det handlar om att skapa ett slags ämnesmässig tillhörighet, vilket kan göras genom olika aktiviteter som tar sikte på hur kriminologi fungerar i verkligheten genom att arrangera studiebesök och att skapa möjligheter där akademiska och sociala möten kan sammanstråla.

Och eftersom en majoritet av studenterna identifierade sig som arbetarklass, diskuterar artikelförfattarna att den studentgruppen å ena sidan är motiverade att studera, å andra sidan är ovilliga att anpassa sig till universitetslivet utan håller sig gärna kvar till det bekanta (familj, vänner och andra sociala kontakter som skaffades innan de inledde sina studier och så vidare). Det framstår som att just dessa studenter särskilt gynnas av en känsla av bekanthet. Artikelförfattarna menar att den känslan går att ta tillvara på i kurs- och undervisningssammanhang. Som främsta exempel nämner de att det kanske kan vara en idé att inte låta studenterna byta seminariegrupper under, åtminstone, den första terminen.

Kommentar: I studien identifierade sig en klar majoritet av studenterna som arbetarklass. Det kan därför vara relevant att inflika att utifrån en svensk högskolepedagogisk kontext används andra sätt att benämna det som i en brittisk kontext (nog) benämns som arbetarklass. I Sverige pratar vi i det här sammanhanget nog hellre om grupper eller områden, använder begrepp som studenter med akademisk bakgrund/icke-akademisk bakgrund eller möjligen studenter från studievana/studieovana miljöer. Ett vanligt paraplybegrepp som används när universiteten vill nå ut till grupper som vanligtvis inte söker sig till högre studier eller som är underrepresenterade i studentpopulationen är termen ”breddad rekrytering”. Ytterst är breddad rekrytering en demokratifråga – att få tillgång till högre studier möjliggör för individen att kunna förverkliga sig själv. Breddad rekrytering är också en viktig del i ett vitalt, demokratiskt samhälle; att alla känner att de har möjlighet att få tillgång till högre studier och därmed kan bidra – och påverka – samhället genom sin yrkesroll. I februari 2022 publicerade Universitetskanslersämbetet (UKÄ) en tematisk utvärdering av hur svenska lärosäten arbetar med breddad rekrytering (Universitets och högskolors arbete med att främja och bredda rekryteringen till högre utbildning, tematisk utvärdering, del 1). En generell slutsats i utvärderingen är att lärosätena i dag redan gör mycket, men att arbetet kan göras mer systematiskt.

Om något ska sägas om temat för den aktuella studien, så finns det förhållandevis mycket högskolepedagogisk forskning om vad som motiverar studenter att stanna kvar. En ledande forskare är Vincent Tinto som, lite förenklat, kan sägas ha utforskat ett slags modell där det akademiska systemet var i fokus (Tinto 1997; Tinto 2000). Enkelt sagt: studenter stannar kvar när deras individuella ambitioner passar väl med det akademiska och sociala systemet där de befinner sig. Andra forskare har i stället intervjuat studenter och då konstaterat att kulturkrocken är en anledning att de hoppar av (Seymour & Hewitt 1997; Seymour, Hunter & Weston 2019). Den nu aktuella studien verkar ligga i linje med dessa tidigare forskningsinsatser. Men det som är nytt med den här studien är två saker: dels den geografiska osäkerheten, dels den samverkande effekten av de tre typerna av osäkerhet.

Artikelförfattarnas budskap är att de olika formerna av osäkerhet som nya studenter upplever kan mildras genom att skapa en ämnesmässig samhörighet och gemenskap. Men vad görs i dag vid exempelvis Stockholms universitet? Här bidrar både institutioner och studentkårer med en mängd aktiviteter, särskilt i början av terminen och som särskilt riktar sig till de som precis börjat på universitetet. En del av sådant som artikelförfattarna rekommenderar verkar redan göras. Men då de menar att en väg framåt är att upprätthålla intresset för ämnesdisciplinen, gärna under hela terminen, går det att fundera över frågor som: Vilka aktiviteter genomförs vid just din institution för att minska studenternas osäkerhet? Och vad tycker du kan behöva tillföras för att öka känslan av gemenskap och tillhörighet? Frågor som dessa kan vi alla ta med oss inför den hösttermin som väntar och diskutera med kollegor på den egna institutionen.

Text: Dennis Martinsson, Juridiska institutionen

Studien
Williams, H., & Roberts, N. (2022). ‘I just think it’s really awkward’: transitioning to higher education and the implications for student retention. Higher Education, 1-17.

Nyckelord: Avhopp, studenter, förstaårsstudenter, kriminologi, osäkerhet, övergång, övergångsperiod, breddad rekrytering

Referenser