O’Connors artikel är framför allt ett teoretiskt inlägg i den högskolepedagogiska diskussionen om konstruktiv länkning (constructive alignment), som är den dominerande pedagogiska modellen för att åstadkomma studentcentrerat lärande. Principen för konstruktiv länkning är att skapa kurser med utgångspunkt i lärandemål/förväntade studieresultat, inte med utgångspunkt i kursinnehåll. Examination och lärandeaktiviteter ska länkas till målen, och lärandeaktiviteterna ska gärna vara diversifierade, för att tillgodose studenters varierande förutsättningar.
Konstruktiv länkning är, som termen antyder, baserad på en konstruktivistisk syn på kunskap. O’Connor menar dock att litteraturen om konstruktiv länkning är otydlig i ett viktigt avseende: tänker man sig att den konstruktion av kunskap som en student gör inom ramen för en kurs är individuell eller social? Den vetenskapliga processen är ett bra exempel på hur social konstruktion av kunskap kan gå till: påståenden om verkligheten läggs fram med stöd i empiri och teoretiska argument, granskas och diskuteras sedan av kvalificerade bedömare, modifieras, och accepteras slutligen som giltig vetenskaplig kunskap, tills nyare rön säger något annat. Konstruktionen av kunskap i ett utbildningssammanhang tar vid där den vetenskapliga processen slutar: vetenskaplig kunskap presenteras i olika former, studenten arbetar med olika inlärningsaktiviteter och pusslar slutligen ihop en egen framställning som bedöms utifrån hur väl den överensstämmer med den vetenskapliga kunskapen. Är då studentens framställning ett exempel på individuell eller social konstruktion av kunskap? Och spelar det någon roll vilket?
O’Connor menar att detta spelar stor roll för kunskapens position inom högre utbildning. Hon anser att det är problematiskt om modellen för konstruktiv länkning tillämpas instrumentellt: som om den förutsätter att själva kursinnehållet, alltså den kunskap som studenterna ska tillägna sig, på ett relativt oproblematiskt sätt kan transformeras till olika lärandeaktiviteter. Om konstruktiv länkning tillämpas på samma sätt i olika akademiska ämnen och i olika undervisningsformer – campus, distans eller online – riskerar kunskapsinnehållet i kurser och utbildningsprogram att hamna i kläm. Mot bakgrund av detta resonemang presenterar O’Connor en fallstudie gjord i samband med införandet av online-kurser vid två australiensiska universitet 2013-2014, och argumenterar för att kombinationen av digitala lärmiljöer och onlinekurser byggda kring konstruktiv länkning premierar att studenterna är aktiva i sitt lärande, men riskerar att undervärdera betydelsen av vad studenterna faktiskt lär sig.
Studiens uppläggning och resultat
O’Connell intervjuade ansvariga för omställningen och analyserade policydokumenten, med fokus på pedagogik, kursinnehåll och kunskap. Analysen visar att båda lärosätena uppfattade den digitala omställningen som en viktig möjlighet att uppmuntra studentcentrerat lärande och nya pedagogiska praktiker. I både dokument och intervjuer framträdde en onyanserad uppdelning mellan å ena sidan konstruktivistisk, aktivitetsbaserad pedagogik, som framhölls som best practice, och å andra sidan instruktions- och föreläsningsbaserad pedagogik, karaktäriserad som poor practice. Policydokumenten utlovade stora satsningar på att engagera studenterna i olika former av självtester, rollspel och kamratdiskussioner, och mindre utrymme för föreläsningar och lärarpresentationer av kursinnehåll. Den digitala omställningen byggde i stor utsträckning på att allt kursinnehåll skulle produceras i förväg, och gav därmed inga möjligheter för lärare att anpassa en kurs efter studentgruppens förutsättningar och framsteg. O’Connor beskriver detta som ett exempel på okänslighet för det pedagogiska arbete en lärare gör med kursinnehållet inför och under pågående kurs, och okänslighet för den vetenskapliga kunskapsbildningsprocessen.
Artikeln tar inte ställning emot studentcentrerat lärande, men O’Connor lyfter fram risken för att detta paradigm används för att hålla studenter sysselsatta med olika läraktiviteter, utan att det finns en styrande pedagogisk idé om hur dessa aktiviteter faktiskt främjar studenternas lärande. Hon är också kritisk till den ogenomtänkta syn på vetenskaplig kunskapsbildning som hon menar döljer sig bakom sådana instrumentella tillämpningar av konstruktiv länkning och aktivt lärande. Kort sagt menar O’Connor att den viktigaste pedagogiska komponenten i aktivt lärande inte är aktiviteten, utan lärandet.
Kommentar: O’Connors artikel utmanar på sätt och vis ett rådande pedagogiskt paradigm, och kan därmed uppfattas som provocerande. Den är dock framför allt ett försvar för vetenskapen, och för universitetens samhällsroll som förvaltare av den vetenskapliga kunskapsbildningsprocessen. Ogenomtänkta tillämpningar av modellen för konstruktiv länkning signalerar att vägen till kunskap ganska enkelt kan identifieras på förhand, via förväntade studieresultat och därtill anpassad undervisning och examination. Risken är då att man förlorar de pedagogiska möjligheterna att illustrera det vetenskapliga kunskapssökandet, där oplanerade frågor och oväntade upptäckter leder vidare till ny kunskap.
Text: Kristina Widestedt, Institutionen för mediestudier
Nyckelord: Curriculum, kunskap, konstruktivism, lärande online, undervisning i högre utbildning
