Vad är ett tydligt tecken på lärande och kan den frågan studeras ur ett semiotiskt perspektiv? Den frågan prövas i en nyligen publicerad studie i tidskriften Designs for Learning av ett internationellt forskarlag, med representanter från University of Western Cape, Sydafrika, samt från Uppsala universitet och Stockholms universitet.
Artikeln inleds med en längre introduktion där en rad semiotiska begrepp relevanta för studien definieras. Varje typ av uttryck som människor använder för meningsskapande betraktas som separata så kallade teckensystem. Signalen som ett mätinstrument avger är ett, den grafiska återgivningen av denna signal är ett annat, forskarens tolkning av signalens betydelse ett tredje, det språk och de ord som forskaren berättar om sina resultat med är ett fjärde, och den betydelse som forskarkollegan utläser ur texten är ett femte teckensystem.
När meningsinnehåll förflyttas från ett teckensystem till ett annat sker en rad förändringar av detsamma. Ett huvudsyfte med studien är att undersöka om observationen av överföring från ett teckensystem till ett annat, så kallad transduktion, kan användas både till stöd för inlärning och som tecken på inlärning.
Försöket gjordes i samband med undervisning i fysik och data, och bestod av videoupptagningar av gymnasieelever som var satta att i par lösa en öppen laboratorieuppgift rörande det jordmagnetiska fältet. Med hjälp av ett mätinstrument kunde studenterna få en typ av bild av det jordmagnetiska fältet i grafer på en datorskärm. Graferna ändrades när studenterna rörde och vred instrumentet i relation till det jordmagnetiska fältet. Genom att manipulera instrumentet gällde det för dem att klura ut hur dessa grafer representerade magnetfältet. Detta skulle de sedan överföra till en röd pil av kartong att fästa upp i undervisningslokalen, för att visa det jordmagnetiska fältets riktning. Till stöd hade studenterna handledare med uppgift att med hjälp av ledande (sokratiska) frågor lotsa studenterna i deras lärande.
Sex studentpar videofilmades medan de arbetade med att lösa uppgiften. Analysen startade med att ett av sex studentpar valdes ut för noggrannare analys och av de cirka 80 minuter film som fanns transkriberades cirka 40 minuter. Transkriptionen följdes av en multimodal diskursanalys (MDA), vilken innefattade noggrann registrering av relationerna mellan studenternas laboratoriearbete med deras, och laboratoriehandledarnas, användande av tal, gester och blickar. Försteförfattaren framställde transkriptionen för hela skevensen och gjorde noteringar av vad som framstod som nyckelhändelser. Därefter såg samtliga författare filmen tillsammans med transkriptionen och gjorde egna noteringar för att sedan mötas och sina tolkningar.
Analysen av transkriptionerna visar i ett första steg att studenterna lär sig hur handhavandet av mätinstrumentet ger upphov till skiftande grafer på dataskärmen. Så småningom lyckas de överföra detta till fysik, det vill säga hur detta återger det jordmagnetiska fältet i laboratorielokalen. Nästa steg av transduktion, som också ingår i uppgiften, är att montera den röda pilen av kartong i rummet så att den återger studenternas tolkning av det jordmagnetiska fältet i laboratorielokalen. Då transduktion per definition innebär att meningsinnehåll förändras så innebär observationen av dessa transduktioner att studenterna måste ha tolkat meningsinnehållet, och transduktionerna har tjänat som stöd i inlärningen. Pilarna som satts upp fäster och visar det osynliga jordmagnetiska fältet i rummet, för fortsatta diskussioner studenterna emellan. I dessa diskussioner tog studenterna till ett nytt uttrycksmedel (teckensystem) då de använde gester för att summera vad de lärt sig, och därmed genomförde studenterna en tredje transduktion. Att de kan återge meningsinnehållet men ett nytt teckensystem menar författarna vara ett tydligt tecken på inlärning.
Baserat på sina resultat ger artikelförfattarna rekommendationer för lärare om hur man kan lägga upp undervisning och hur man kan se transduktion som ett tecken på att inlärning äger rum. Dels handlar rekommendationerna om vilken typ och dels om vilken mängd av hjälpmedel (till exempel mätinstrument, röd pil av kartong, och så vidare) som studenterna behöver för sitt lärande. Alltför många hjälpmedel kommer att vara svårt för studenterna att hålla ordning på. Konkreta markörer (den röda pilen av kartong, till exempel) spelar därför en viktig roll i fortsatt meningsskapande för studenterna (de gester de använder för att summera sin förståelse). Att identifiera vad som kan utgöra en sådan konkret markör för fenomen som inte syns (typ magnetfält) är viktigt då denna undersökning kommit fram till att det är här som studenternas lärande blir tydligt.
Författarna påpekar också att det kan vara svårt för en lärare att veta om studenterna faktiskt förstått eller om de bara imiterar och återger sådant som de har hört. Men när studenter utrycker mening med hjälp av nya uttrycksmedel (till exempel gesterna i den aktuella studien) så är detta belägg för transduktion, och detta är endast möjligt om meningen med den förståelse som ska överföras från ett teckensystem till ett annat är helt införstådd. I detta sammanhang har läraren en nyckelroll, såväl för att uppmuntra studenterna som att säkerställa att transduktionen av mening är korrekt. Så läraren ska hålla utkik efter när studenterna använder sig av nya uttrycksmedel, då författarna menar att detta är ett säkert tecken på inlärning.
Kommentar: Artikeln är från ett specialnummer av Designs for Learning med anledning av konferensen "The 8th International Conference on Multimodality" (8ICOM) som hölls i Kapstaden 2016, och baseras på en presentation vid denna konferens. Detta kan säkert vara en förklaring till artikelns lite okonventionella format. Studien gjordes i samband med undervisning i fysik på gymnasienivå, och intensivt på ett par studenter. Den empiriska grunden för allmän generalisering är därmed svag, men i artikelns resultat och diskussionsdel åberopas flitigt tidigare egna, och andras, arbeten. Observationer, slutledningar och tolkningar är giltiga för den situation där studien genomfördes, men hur är det med överförbarheten? Att be studenterna återge sin förståelse med egna/andra ord (eller andra uttrycksmedel) än de med vilka de själva erhållit insikterna som ett kvitto på inlärning är knappast något kontroversiellt. Det är ju något vi redan gör i uppsatser och hemtentor, till exempel. Det artikeln kanske utmanar till är istället att våga pröva helt andra utrycksmedel än det skrivna eller talade ordet. Att i inlärningssituationen medvetet och genomtänkt använda överföring av mening från ett teckensystem till ett annat och att ha konkreta markörer i undervisningslokalen för icke direkt observerbara eller abstrakta fenomen i syfte att ha något visuellt att hänga upp detta på finner jag åtminstone inspirerande. Sedan hade jag gärna sett en mer omfattande empiri bakom studien.
Text: Sven Isaksson, Institutionen för arkeologi och antikens kultur
Studien
