I korthet är det en av de huvudsakliga slutsatserna i en studie som publicerats i Higher Education Research and Development. Resultatet bygger på enkätsvar från 188 doktorander (totalt tillfrågades 2 492 doktorander) verksamma inom någon av de discipliner som erbjuder doktorandutbildning vid Lunds universitet. Det är just dessa två faktorer som gör artikeln extra intressant: dels att studien bygger på doktorander verksamma vid ett svenskt universitet, dels att studien har undersökt vad doktorander tycker om balansen mellan undervisning och forskning. Tidigare forskning har framför allt inkluderat seniora universitetslärare. På det viset bidrar den här studien med en pusselbit, nämligen vad just doktorander tycker om balansen mellan undervisning och forskning. Och vad tycker då doktoranderna om denna balans?
Till de centrala resultat som kan lyftas fram, hör exempelvis att doktorander tycker att undervisningsbördan har en negativ inverkan på den uppfattade framgången vad gällde den egna forskningen. Men studien visar också att det i viss mån vägs upp av en upplevd framgång när det gäller undervisningen. Resultatet är enligt artikelförfattaren förenligt med flera av de synsätt som framkommer i högskolepedagogisk forskning om förhållandet mellan undervisning och forskning. Men vilka synsätt rörande denna fråga finns då i tidigare högskolepedagogisk forskning? I studien görs en litteraturöversikt och lite förenklat finns följande synsätt i relevant forskning:
- Förhållandet mellan undervisning och forskning är motstridigt. Därför inverkar undervisning negativt på forskning.
- Det finns synergieffekter mellan undervisning och forskning. Därför inverkar undervisning positivt på forskning.
- Förhållandet mellan undervisning och forskning är neutralt, i det närmaste två självständiga grenar. Därför har undervisning varken negativ eller positiv inverkan på forskning.
Även om resultatet i den aktuella studien är förenligt med flera av dessa synsätt, drar artikelförfattaren slutsatsen utifrån de resultat som framkommer i studien att det första synsättet (det finns en motsättning mellan undervisning och forskning) tycks vara det som dominerar.
Artikelförfattaren slår därför ett slag för att en framgångsfaktor – för både undervisning och forskning – kan vara att doktorander får en större individuell kontroll över båda dessa aspekter genom att exempelvis låta doktorander få välja att ha forskningsbaserade undervisningspass som har potentialen att leda till bättre föreläsningar och därigenom stärka doktorandens kvaliteter vad gäller både undervisning och forskning. Artikelförfattarens budskap förefaller vara enkelt: de doktorander som ägnar sig förhållandevis mycket åt undervisning, ska också ges möjlighet att aktivt omvandla detta i sin forskning. Nästa fråga blir då: Hur gör vi konkret för att komma dit?
Kommentar: Studien bidrar som sagt med en pusselbit till högskolepedagogisk forskning genom att den undersökt vad doktorander tycker om relationen mellan undervisning och forskning. Att underlaget bygger på doktorander vid ett svenskt universitet gör det förstås lite enklare än annars att fundera över dess implikationer i en svensk kontext.
Studien väcker i alla fall hos mig frågan: Hur gör vi då konkret för att komma dit artikelförfattaren önskar? Först ska sägas att förutsättningarna för doktorander kan skilja sig radikalt mellan exempelvis naturvetenskapliga ämnen, humanistiska ämnen och juridik. Det gäller bland annat finansiering, som ju direkt påverkar i vilken omfattning som det ingår en undervisningsskyldighet i doktorandernas anställning. Givetvis kan det också finnas stora skillnader mellan olika discipliner efter disputationen och möjligheterna att vara kvar inom akademin efter doktorsexamen. I en del discipliner är det därför under doktorandtiden meriterande att ha satsat förhållandevis mycket på undervisningen och pedagogiska kurser, medan det inte är så i andra ämnen. Det medför förstås svårigheter att säga hur pass allmängiltiga resultaten i den aktuella studien är när man ska översätta den på de reella förutsättningarna på olika institutioner.
Oaktat att det kan skilja sig åt mellan olika discipliner och olika institutioner, finns det såklart mer handfasta tips på hur man kan stötta de doktorander som undervisar. Vi i Aktuell högskolepedagogisk forskning har till exempel tidigare uppmärksammat studier som visar att doktorander är uppskattade som lärare (AHF 2021, nr 3) och i samband med det togs flera konkreta tips och råd upp. Bland dem kan nämnas att en del att slussa in doktorander är att göra dem delaktiga i förberedelsen av undervisningen som till exempel att utforma seminarieuppgifter och handledningar till dessa, att mer erfarna universitetslärare delar med sig av tips och råd, att ha inkluderande lärarlagsmöten och då tillsammans gå igenom seminarieuppgifter före själva undervisningstillfället.
Andra – generella – frågor som kan vara bra att diskutera mer konkret på den egna institutionen är frågor som: Vilka insatser ska doktorander göra vad gäller undervisningen hos oss: Stora eller små bidrag till undervisningen? Ska doktorander som undervisar bara undervisa om just det som de forskar om? Eller ska vi på den här institutionen arbeta mot ett synsätt där vi sänder budskapet till doktorander att det finns en synergieffekt mellan forskning och undervisning och därför vill att doktorander undervisar bredare (än bara om sitt forskningsprojekt)?
För min del är svaren på dessa frågor ganska enkla (vilket förmodligen är färgat av kulturen på min institution): doktorander bör undervisa, i början kanske mest om sitt eget forskningsämne för att successivt – med stöttning av mer seniora universitetslärare – slussas in i rollen som akademiker. För egen del upplever jag att undervisningen och forskningen definitivt har samverkat och har givit synergier som påverkat varandra positivt.
Text: Dennis Martinsson, Juridiska institutionen
Nyckelord: undervisning, forskning, kontroll, socialt stöd, yngre akademiker, doktorander
