Hur kan vi förhindra att studenterna avbryter sina studier i förtid, utan att ta examen? Det är en fråga, som flitigt har diskuterats under senare år, såväl i Sverige som internationellt (se till exempel AHF 2019:2 ”Avbrutna studier – individuell rättighet eller personligt misslyckande?).
Avhopp från påbörjade studier betraktas närmast undantagslöst som ett misslyckande, såväl av universiteten som av studenterna. Det har gjorts åtskilliga studier, som syftat till att utreda vad som gått fel och vad som behöver göras för att förmå studenterna att fullfölja de påbörjade utbildningarna och kurserna. Bilden, som förmedlas, är att avhopp är förknippade med negativa erfarenheter av högre studier och att alla andra avslut på studietiden, än en färdig examen, utgör ett misslyckande för samtliga parter. I en artikel, nyligen publicerad i Higher Education Research & Development, försöker två australiensiska forskare nyansera den gängse diskursen, genom att undersöka de positiva erfarenheter, som avhopparna tagit med sig från studietiden.
Den studie, som presenteras i artikeln, bygger på en undersökning, där 953 australiensiska deltagare fick besvara en enkät med öppna frågor, där de ombads att reflektera över upplevda för- och nackdelar med de påbörjade, men i förtid avbrutna, studierna. Av de ursprungliga deltagarna valde man sedan att gå vidare och analysera svaren från de 643 respondenter, som hade hoppat av från studier på kandidatnivå. Svaren kodades och med hjälp av ordfrekvensanalys kategoriserades de in i tematiska grupper, som representerade de olika positiva erfarenheter, som respondenterna hade tagit med sig från studietiden. De vanligaste svaren var att studierna upplevt som intressanta (48,4 procent), att man förvärvat användbara färdigheter (38,1 procent), att de hade bidragit till att klargöra karriärmålsättningar (32,8 procent) och att man knutit varaktiga kontakter och vänskapsband (28,3 procent). Samtidigt ansågs sig 15,4 procent inte kunna identifiera några fördelar alls.
Vid en förfinad analys av svaren identifierades ytterligare ett antal underkategorier, av vilka flera tog sikte på vinsterna med den personliga upplevelsen av högre studier. Av de dryga 15 procent, som initialt hade uppgivit att de inte kunde identifiera några fördelar med genomförda studier, visade sig nästan en femtedel ändå ge uttryck för olika typer av positiva erfarenheter. Artikelförfattarnas mest övergripande slutsats av studien blir därför att ”som man frågar, får man svar”. Trots studiens uttryckliga ambition, att undersöka de positiva effekter, som följer med en i förtid avbruten utbildning, tvingas de konstatera, att det i själva verket är mycket svårt att formulera enkätfrågor på ett sådant sätt, att de inte signalerar vissa på förhand givna värderingar, som i sin tur, om än undermedvetet, påverkar respondenternas svar. De fanns det exempelvis svårt att undvika att koppla de efterfrågade upplevda ”fördelarna” till konkreta effekter för anställningsbarhet, vilket också märktes vid den fördjupade analysen av respondenternas svar.
Författarnas slutsats är därför att de redskap, som idag används för att utvärdera avhoppade studenters erfarenheter, är i stort behov av utveckling. Om man vill fånga den samlade erfarenheten, såväl den positiva som den negativa, fungerar det inte att använda sig av verktyg, som ensidigt återspeglar synen på avhopp som någonting uteslutande negativt.
Kommentar: Det är en komplex fråga, som behandlas i forskarnas studie. Utifrån ett universitetsekonomiskt perspektiv är det förstås intet att förvånas över, att studieavhopp betraktas som ett problem. När studenter i förtid lämnar en påbörjad kurs, eller utbildning, går universiteten miste om den ekonomiska ersättning, som de annars skulle ha fått, förutsatt att studenterna fullföljt sina studier. På samma sätt kan det vara ett problem för den enskilda studenten – och samtidigt ett misslyckande för lärosätet – om denna känner sig tvingad att avbryta studierna till följd av strukturella faktorer, eller bristande stöd på individuell nivå.
Å andra sidan kan det ibland vara bra att en student väljer att hoppa av och ju förr, desto bättre. Syftet med den studie, som presenteras i artikeln, var aldrig att undersöka varför respondenterna hade avbrutit sina studier, men utifrån fritextsvaren kan man ibland ändå utläsa den bakomliggande orsaken. Om man, såsom vissa respondenter, till exempel upptäcker att man valt fel utbildning, eller att man har haft en felaktig föreställning om vad den framtida yrkesrollen innebär, är det sällan något självändamål att fullfölja studierna. Andra respondenter gav uttryck för att insikten att de, just där och då, inte varit beredda att lägga ner den insats, som skulle ha krävts för att lyckas med studierna. Flera av dem angav samtidigt att de avsåg att återuppta studierna vid en senare tidpunkt i livet och då med en mer realistisk bild av vad högre studier innebär. Det ter sig inte rimligt att betrakta dessa avhopp som ”misslyckanden”.
Oavsett skälen bakom de avbrutna studierna framstår det också som ett resursslöseri, att inte medvetandegöra de vinster (i form av tillägnade kunskaper, förmågor och färdigheter, personlig utveckling, eller annat), som avhopparna tar med sig in i framtiden. Om vi blev bättre på att lyfta fram också de potentiellt positiva aspekterna av den tid, som avhopparna tillbringat inom högre studier, skulle förhoppningsvis både avhopparnas och samhällets syn på i förtid avbrutna studier kunna förändras i en för alla gynnsam riktning.
Text: Annelie Gunnerstad, Juridiska institutionen
Nyckelord: att inte slutföra sina studier, vinster, studenter lyckas med studierna, kritisk diskursanalys
