Kännetecknande för bluff-syndromet är att den drabbade känner sig som en bedragare. Uppnådda framgångar är resultatet av ren och skär tur, eftersom den drabbade är övertygad om att den egna förmågan är alldeles otillräcklig och att det troligen bara är en tidsfråga innan även omgivningen inser detta. För att undgå upptäckt kan de drabbade t. ex. lägga ner oerhört mycket arbete på en uppgift, undvika att yttra sig i offentliga sammanhang, eller skjuta upp sådana uppgifter som skulle kunna blottlägga de upplevda bristerna. Den akademiska världen, med sina höga krav och tävlingsinriktade förhållningssätt, utgör en gynnsam miljö för denna typ av underlägsenhetskänsla.
Den aktuella studien genomfördes vid ett amerikanskt universitet. Deltagarna, som bedrev studier på master- respektive forskarnivå, fick först fylla i en enkät (Clance impostor phenomenon survey) med frågor, som på olika sätt belyste bluff-syndromets vanligaste karaktäristika. Svarsalternativen var poängsatta utifrån hur svagt eller starkt de indikerade förekomst av syndromet. En summa under 40 p. indikerar att den svarande visar få tecken på att lida av bluff-syndrom; 41–61 p. tyder på en måttlig nivå, medan 62–100 p. motsvarar en hög nivå. Totalt deltog 42 studenter i enkäten, varav merparten (70 procent) bedrev studier på forskarnivå. Av dessa deltagare genomförde 17 även en semi-strukturerad intervju, där bluff-syndromet diskuterades i förhållande till högre utbildning.
Deltagarna beskrev ett antal typiska utbildningsrelaterade situationer, där bluff-syndromet i hög grad påverkade dem. Mer än hälften var till exempel obenägna att yttra sig på lektioner och seminarier, av rädsla för att säga fel. Det var vanligt att man jämförde sig ofta med sina studiekamrater, eller med lärarna, och att man då upplevde påtagliga brister, både i den egna kunskapen och i förmågan att formulera sig på det ”korrekta” akademiska sättet. Just känslan av att vara akademiskt illitterat tycktes vara en minsta gemensam nämnare för de studenter, som visade tecken på att lida av bluff-syndrom. Att läsa, skriva och diskutera akademiskt texter förstärkte känslan av underlägsenhet. Det fick i sin tur många att prokrastinera; hälften av deltagarna hade till och med övervägt att hoppa av studierna.
Resultaten av den genomförda studien tyder på att bluff-syndrom är förhållandevis vanligt förekommande inom studier på de högre nivåerna och att det på mångasätt påverkar de drabbades studier negativt. Författaren pekar samtidigt på ett antal åtgärder, som sannolikt avsevärt skulle förbättra situationen för denna grupp. Det första handlar om att inom utbildningen faktiskt ta upp frågan om bluff-syndrom till diskussion och att ta problemet på allvar. Han förespråkar också ett system med mentorskap, liksom att man explicit bör utbilda inom de områden, som oftast utlöser underlägsenhetskänslorna. Om lärarna undervisar i ämnesspecifik akademisk litteracitet och kanske också delar med sig av egna erfarenheter kopplade till den akademiska skrivprocessen bidrar de till att avmystifiera hela den akademiska verksamheten.
Kommentar: Mycket av den stress och oro, som studenter på avancerad respektive forskarnivå periodvis upplever, har sin naturliga förklaring i de utmaningar, som följer av en utbildning på högre nivå. Den ska inte förväxlas med bluff-syndromet. Avgörande blir i stället hur studenten själv ser på orsakerna till de oundvikliga utmaningar, som man ställs inför i studierna. Förlägger man grunden till sig själv, till sina egna tillkortakommanden och fundamentala oförmåga att lyckas, när orsaken i stället borde sökas i det faktum att man som relativt färsk master- eller forskarstudent har åtskilligt kvar att lära, kan detta vara ett utslag av bluff-syndromet.
Genom att visa att bluff-syndromet är mycket vanligt bland master- och forskarstuderande kan man bidra till att avdramatisera situationen. Det är också viktigt att hjälpa studenterna att insocialiseras i den akademiska miljön genom att explicit undervisa om de olika komponenterna inom akademisk verksamhet. På så vis tydliggör man också för studenterna att akademiker inte är någonting man föds till, utan ett förhållningssätt man successivt lär sig över tid.
Text: Annelie Gunnerstad, Juridiska institutionen
Nyckelord: Akademisk utveckling, bluff-fenomen, bluff-syndrom, forskarutbildning, handledning
