En nypublicerad studie i Studies in Higher Education visade att medan tillförlitligheten av självbedömningar var ganska svag, var kamratbedömningar förvånansvärt tillförlitliga, och artikelförfattarna drar slutsatsen att dessa skulle kunna användas mer inom undervisningen för att minska lärares arbetsbörda.
Som formativ bedömning är både själv- och kamratbedömning vanliga verktyg inom undervisningen på alla nivåer. Tidigare studier har visat att när studenter bedömer sina kamraters arbeten främjar det deras kritiska tänkande och de lär sig ge konstruktiv kritik. Men för att det ska fungera på ett tillförlitligt sätt krävs otvetydiga instruktioner och betygskriterier. Flera studier har också uppmärksammat att studenter kan påverkas av oönskade sociala effekter vid kamratbedömning, till exempel av påtryckning från kamrater, rädsla att inte få medhåll, favorisering, speciellt då bedömning görs "face-to-face". Men hur tillförlitliga är själv- och kamratbedömningar och hur skattar studenterna sina prestationer i förhållande till lärarnas återkoppling?
I artikeln visade författarna att framför allt kamratbedömningar korrelerade mycket väl med lärarnas bedömningar. Studien utfördes på en samhällsvetenskaplig kurs under första året vid ett spansk universitet. Kursen bestod dels av en webbaserad inlärningsplattform, och dels av salsundervisning där ett antal (13 st) uppgifter skulle utföras och inlämnas. Varje uppgift bedömdes sedan enligt en mall med betygskriterier dels av studenten själv, dels av minst två kurskamrater samt av lärarna. Alla kamratbedömningar gjordes anonymt och slumpmässigt. Utförda kamratbedömningar gav dessutom poäng som tillfördes slutbetyget.
Författarna gjorde två olika analyser. I den första analysen studerades skattningen av enskilda inlämnade arbeten och en korrelationsanalys visade att medan självbedömningar oftast skattades något högre än lärarnas bedömningar var kamratbedömningar förvånansvärt samstämmiga med lärarnas. Här gjordes också en genusanalys vilken visade att de manliga studenterna överskattade sina egna prestationer mer än de kvinnliga, ett fenomen som uppmärksammats även i andra studier.
I den andra analysen studerades det sammanvägda betyget baserat på alla inlämningar och en jämförelse gjordes mellan lärarbedömning och kamratbedömning och de visade sig ha mycket hög korrelation.
Författarna menar dock att självbedömning trots allt har en betydelsefull roll i den formativa bedömningen då studenterna kan jämföra sin bedömning med lärarnas och kamraternas vilket de menar främjar utvecklingen av en mer objektiv bedömning och självreflektion.
Vidare uppmuntrar författarna till att använda kamratbedömningar inte bara som ett formativt verktyg utan också som summativ bedömning. Vad gäller självbedömningar, bör dessa däremot användas med försiktighet vid summativ bedömning på grund av studenternas tendens att överskatta sina resultat.
Kommentar: Själv- och kamratbedömningar är inte bara användbara verktyg för formativ bedömning utan även för att stärka studenters kritiska tänkande och metakognitiva förmåga. Som studien visade är dock självbedömningar inte helt pålitliga då studenter tenderar att övervärdera sina prestationer. Men eftersom studien genomfördes under studenternas första år skulle det kunna finnas en Dunning-Kruger effekt (Dunning, D. (2011) som med ökad erfarenhet ger studenterna en mer realistisk självuppfattning. Kamratbedömning, däremot, visade sig vara väldigt effektiv och tillförlitlig då dessa endast marginellt avvek från lärarnas bedömningar. Men ska de vara effektiva krävs att slumpmässig dubbelanonymitet används och att otvetydiga instruktioner och kvantitativa bedömningsmatriser ges till studenterna. En tidigare studie som lyfts artikeln "Överskattar studenter sina kamrater?" i Aktuell högskolepedagogisk forskning visade nämligen att med en annan typ av bedömning överskattade studenterna sina kamraters förmåga vilket betonar vikten av hur betygskriterier utformas. Något jag saknar i den nya studien är om det eventuellt fanns en progressiv utveckling i bedömningarna inom kursen. Då det var ett stort antal inlämningsarbeten som bedömdes under kursens gång vore det intressant att se om själv- och kamratbedömning efterhand korrelerade bättre med lärarnas bedömningar. Författarna till studien menade dessutom att kamratbedömningar skulle kunna användas för summativ bedömning under förutsättning att ett slutbetyg grundar sig på ett medelvärde av ett större antal deluppgifter. Personligen känner jag mig minst sagt tveksam till att låta studenter inverka på sina kamraters betygsättning. Vad tänker du om det?
Text: Mikael A Carlsson, Zoologiska Institutionen
Nyckelord: självbedömning, kamratbedömning, formativ bedömning, högre utbildning, analys av överrensstämmelse
