Det senaste numret av Gender and Education (nummer 2, 2022) är helt ägnat åt temat sexuellt våld i utbildningskontexter. I en introducerande text skriver redaktörerna att det finns all anledning att granska de strukturella utbildningsvillkor som möjliggör sexuella övergrepp och trakasserier – inte minst för att offer för sexuella övergrepp och trakasserier på arbetsplatser löper ökad risk att drabbas av psykisk ohälsa, sjukskrivning och av svårigheter att prestera. Studier visar därtill att anmälningsbenägenheten är mycket låg. I långt större grad hanterar offren situationen på andra sätt än att göra anmälan, till exempel genom att försöka glömma det som hänt, undvika förövaren eller helt enkelt stå ut med det oönskade beteendet. Det finns också forskning som tyder på att de som anmäler trakasserier upplever ett bristande stöd från ledningen, och inte sällan utsätts för olika former av hämndaktioner.
I en av temanumrets artiklar, skriven av Kirkner, Lorenz & Mazar (2022), riktas ljuset specifikt mot universitetskontexten, som författarna menar är föga undersökt när det gäller offers reaktioner och benägenhet att anmäla vad de utsatts för. Huvudfrågan handlar om hur personer som utsatts för sexuella trakasserier och övergrepp inom högre utbildning reagerar på dessa händelser, och ett viktigt syfte beskrivs som att få mer kunskap om varför de väljer att agera som de gör. När och varför anmäls trakasserierna, och vad hindrar offren från att anmäla?
Undersökningen bestod av en nätbaserad enkät, där anställda fick svara på frågor om sina erfarenheter av sexuella trakasserier i en amerikansk universitetskontext. I enkäten fick respondenterna uppge vilken form av sexuella trakasserier de erfarit (exempelvis sexistiska kommentarer, ovälkommet sexuellt beteende eller beröring, eller nätbaserade trakasserier), omfattningen av trakasserierna och vem som trakasserat dem (student, kollega etc).
Av de 253 personer som svarade uppgav 88 personer - varav 90 procent identifierade sig som kvinnor - att de utsatts för sexuella trakasserier. Av de som svarade att de blivit utsatta uppgav 60 procent att de hade berättat om händelsen för någon, medan 40 procent inte hade gjort det. De flesta som hade valt att berätta vände sig till personer utan någon koppling till arbetsplatsen, som en partner, en familjemedlem eller en vän. En relativt stor andel berättade också för en kollega. Men enbart en av tio valde att berätta för sin institutionschef (prefekt eller motsvarande) eller för någon annan personalansvarig. De flesta som inte anmälde menade antingen att händelsen inte var tillräckligt allvarlig, eller att ingen annan skulle tycka att det inträffade var ett problem. Flera menade att det var meningslöst att anmäla, eftersom inget ändå skulle göras åt saken. Några uppgav också att de ville glömma hela saken, och att de inte ville se sig själva som offer.
När forskarna kontrollerade om det fanns något samband mellan anmälningsbenägenhet och faktorer som anställningsform, ämnes- och fakultetstillhörighet, ålder, etnicitet eller relation till förövaren, fann de att inga av dessa faktorer verkade ha betydelse för om trakasserierna anmäldes eller inte. Det enda undantaget de fann var variabeln kön. Män rapporterade i något mindre utsträckning än kvinnor om de trakasserier de utsatts för. Samtidigt understryker forskarna att deras urval var tämligen litet, varför det finns skäl att på ett djupare sätt försöka fånga hur olika erfarenheter, exempelvis baserat på etnicitet, könstillhörighet och anställningsform, påverkar anmälningsbenägenheten.
Inte heller när de undersökte betydelsen av vilken typ av trakasserier det handlat om, såg forskarna någon koppling till anmälningsbenägenhet. De kunde exempelvis inte hitta stöd för den kanske intuitiva tanken att allvarligare former av trakasserier i högre utsträckning leder till anmälan. Den enda typ av sexuella trakasserier som hade ett positivt samband med benägenhet att anmäla var de som skedde online, det som i artikeln kallas elektroniska sexuella trakasserier. En tolkning som forskarna gör är att den här sortens trakasserier ses som lättare att bevisa – här finns överträdelsen på pränt, något som uppfattas öka chansen att bli tagen på allvar.
Enligt artikeln är den låga anmälningsbenägenheten bland personer som utsatts för sexuella trakasserier möjlig att förstå i ljuset av tidigare forskning, som bland annat lyfter fram de negativa konsekvenser det kan ha att anmäla (till exempel att bli betraktad som ett problem, eller att bli utsatt för hämndaktioner), samt att anmälan sällan leder till någon åtgärd. Det finns helt enkelt inte mycket att vinna på en anmälan:”There are no visible benefits to reporting, but the possible cost of disrupting their career and day-to-day life” (2022:209). På en strukturell nivå, menar forskarna, bidrar bristen på anmälningar till en institutionell tystnad om sexuella trakasserier, vilket innebär att den som utsatts blir lämnad ensam med problemet. Och förövarnas beteende kan ostört fortgå.
Kommentar: Sexuella trakasserier är långt ifrån ett okänt problem inom akademin, och feminister har i många årtionden pekat på hur framför allt kvinnor utsätts inom den högre utbildningen. En omfattande vetenskaplig litteratur påvisar de negativa effekter trakasserier har på anställdas och studenters hälsa, välbefinnande och möjlighet att göra karriär. Samtidigt finns, enligt en ambitiös forskningsöversikt (Vetenskapsrådet 2018), inget som tyder på att problemen med sexuella trakasserier i akademin minskar. I en studie från Lunds universitet 2020 uppgav exempelvis var fjärde kvinnlig student och medarbetare att de utsatts för sexuella trakasserier. I vilken utsträckning detta är generaliserbara siffror, får vi veta senare i år, då Nationella sekretariatet för genusforskning kommer med en rapport som bygger på en enkät skickad till 125 000 studenter, doktorander och universitetsanställda i Sverige. Fram tills dess kan den som vill fördjupa sig i problemet läsa den brittiska kulturteoretikern Sarah Ahmeds nya bok, Complaint! (2021), en briljant analys både av hur erfarenheter av sexuella trakasserier (och institutioners ovilja att hantera dem) kan prägla ett liv, och av de akademiska strukturer som möjliggör och normaliserar sådana händelser.
Text: Maria Wendt, Institutionen för ekonomisk historia och internationella relationer
Nyckelord: Anställning, sexuella trakasserier, kvinnor, högre utbildning
