Den aktuella kursen ingick i den sista termin av en fyraårig lärarutbildning, vilket innebar att studenterna också var nästan färdiga lärare, med egen undervisningserfarenhet från genomförd praktik. Av sammanlagt 72 studenter valde 25 att delta i studien genom att besvara en enkät. Svaren bearbetades därefter i flera led och systematiserades in under ett antal huvudkategorier. Syftet med studien hade initialt varit att utvärdera den pedagogiska effektiviteten av omvänt klassrum, men i ljuset av enkätsvaren valde artikelförfattaren att istället försöka förstå orsakerna bakom det starka motstånd som den omvända pedagogiken inte sällan möter, inte minst från studenthåll. Deltagarna i studien uttryckte till exempel att de kände sig lurade på ”riktig undervisning”. De trodde inte heller att ”verkligt lärande” kunde ske inom ramen för det omvända klassrummet (se även Emma Wikbergs ”Actual learning vs feeling of learning”, AHF 8:2019)
Som teoretisk utgångspunkt väljer författaren att använda en teori, som ursprungligen utvecklats inom genusforskningen: performativitetsteorin. Teorin bygger på tesen att vår gemensamma förståelse av vad en viss aktivitet, t. ex. att undervisa, innebär utgör resultatet av att den definierade aktiviteten har utförts på ett enhetligt sätt över tid. Det sättet att utföra aktiviteten blir därmed normerande, vilket leder oss till att likställa benämningen på aktiviteten (t. ex. ”att undervisa”) med ett visst handlande. När någon berättar att hon eller han undervisar vid universitetet framkallar det hos åhöraren en mental bild av en lärare som står och föreläser, längst fram i en stor föreläsningssal. Så ser normen för undervisning inom högre utbildning ut. Det är så man gör – ska göra! – när man levererar undervisning. Det leder vidare till antagandet att det är just den normkonforma undervisningen som genererar lärande hos studenterna.
Inom performativitetsteorin betraktas sådana normer som en kontextbunden, social konstruktion, som med tiden har kommit att definiera och begränsa den aktuella aktiviteten. Det som uppträder på förväntat sätt identifieras då automatiskt som, i det här fallet, universitetslärare. Problemet uppstår när någon, som gör anspråk på att tillhöra den kategorien, samtidigt vägrar att uppträda på föreskrivet sätt: när en universitetslärare vägrar att ikläda sig rollen av the sage on the stage, den allvetande kunskapsförmedlaren, för att i stället involvera studenterna i aktivt lärande och därvid fungera som guide to the side. Här framträder den omvända pedagogikens dilemma. Å ena sidan gör pedagogiken anspråk på att representera en viss aktivitet (”att undervisa inom högre utbildning”), å andra sidan uppvisar den inte ett enda av de karaktäristika, som normalt identifieras med aktiviteten i fråga (nämligen föreläsningssituationen). En sådan normbrytande konfliktsituation kan utlösa starka sociala reaktioner, vilket artikelförfattaren fick erfara i form av de ytterst kritiska enkätsvaren.
Genom att betrakta studenternas motstånd mot pedagogiken med omvänt klassrum genom performativitetslinsen skapar artikelförfattaren en bättre förståelse för orsakerna bakom kritiken. När normen för hur undervisning inom högre utbildning ska gå till fortfarande bygger på föreläsningssituationen är studenternas reaktion inte alls förvånande. Den iakttagelsen får författaren att avslutningsvis fråga sig om det är realistiskt för en enskild lärare, eller en enstaka kurs, att införa en normbrytande pedagogik, eller om detta snarare borde göras på en mer övergripande nivå. Normen för hur god undervisning inom högre utbildning går till tycks vara så cementerad och så spridd, inte minst bland studenter, att det kanske mest effektiva sättet att utmana den på är genom strategiska förändringar på systemnivå.
Kommentar: Artikeln erbjuder en intressant förklaring till det motstånd, som vi lärare ofta möter vid införandet av nya pedagogiska grepp i undervisningen. Under senare år tycks lärarnas vilja att prova nya sätt att undervisa och examinera ha ökat, samtidigt som studenterna inte sällan framstår som betydligt mer konservativa i sin inställning till ”hur det ska gå till” inom högre utbildning (se även Sven Isakssons ”Studentaktiverande appar?”, AHF 2:2019). Det är egentligen inte alls konstigt. Många har hört normbefästande berättelser från äldre familjemedlemmars egna universitetsår, som kan ligga mer eller mindre långt tillbaka i tiden. Föreläsningsnormen bekräftas även från annat håll, inte minst genom film och litteratur. Samtidigt kan man ana att ett normskifte nu är på gång, eller att ett sådant åtminstone har inletts.
Fördelen med att betrakta normen för hur undervisning inom högre utbildning går till som en social, kontextbunden konstruktion är ju att den trots allt låter sig förändras. Genom att konsekvent utmana den genom normbrytande pedagogik, samtidigt som man vetenskapligt undersöker och utvärderar de alternativa metodernas pedagogiska effektivitet, kommer man på sikt att kunna revidera normen för god undervisning inom högre utbildning. Kontinuerlig pedagogisk fortbildning av lärare blir då en nyckel till framgång. Högskolepedagogiska enheter som CeUL har här en central roll att spela.
Text: Annelie Gunnerstad, Juridiska institutionen
Nyckelord: omvänt klassrum, pedagogisk innovation, motstånd, performativitet, undervisa, föreläsa
