I en artikel, publicerad i Higher Education Research & Development, presenterar forskargruppen 12 tröskelbegrepp, inordnade i tre övergripande kategorier, som av såväl digitalt oerfarna lärare som av experter har identifierats som särskilt utmanande för den lärare, som för första gången ska planera och genomföra sin undervisning online. Syftet med studien är att lyfta fram de områden, där universitetslärare upplever störst osäkerhet och okunskap, för att därigenom ge högskolepedagogiska utbildare ett bättre underlag för att utforma sina kursupplägg så, att de återspeglar målgruppens faktiska behov. Kursutbudet fokuserar ofta på de tekniska aspekterna av online-undervisning, men eftersom tidigare forskning inom området är mycket begränsad vet man egentligen ganska lite om hur lärares behov av utbildning egentligen ser ut.
Den presenterade studien bygger på data, inhämtade vid två australiensiska och ett amerikanskt universitet. Totalt 107 lärare, som alla var nybörjare inom online-undervisning, fyllde i en enkät (Online Teaching Self-Efficacy Inventory, OTSEI), där de på en skala mellan noll och tio fick skatta hur säkra de kände sig inom fem olika områden, kopplade till online-pedagogik. Av de 107 enkäterna var 95 fullständigt ifyllda och kunde därmed ingå i studien. Vid sidan av att besvara självskattningsenkäten förde 70 av de deltagande lärarna också semi-strukturerade reflektiva dagböcker, som bidrog med kvalitativa data. Det insamlade materialet bearbetades och finjusterades därefter i flera omgångar.
Studien resulterade i 12 identifierade tröskelbegrepp, uppdelade på tre huvudkategorier (Förberedelse & kursdesign; Online-närvaro; Interaktion & relation), som bedömdes vara av särskild vikt den oerfarna online-läraren. Det kan t. ex. gälla insikten att kursdesignen spelar en avgörande roll för om online-utbildningen ska bli framgångsrik eller inte, att förberedelserna inför digital undervisning kräver mer tid än vid traditionell undervisning och att den digitala kontexten kräver nya former av interaktion mellan lärare, studenter och kursmaterial. Författarna framhåller också att vissa principer, som man möter inom online-undervisning, potentiellt kan komma i konflikt med lärarens sedan tidigare etablerade undervisningsmodell och syn på undervisning. Övergången från traditionell campus-undervisning till att undervisa digitalt kan därför kräva att läraren omvärderar sin syn på kunskap och lärande, vilket kan upplevas som utmanande.
För nybörjarläraren innebär en övergång till online-undervisning att man behöver fördjupa sig såväl i de tekniska som i de pedagogiska aspekterna. Slutsatsen av studien är att det är meningslöst att sträva efter att kopiera traditionell campus-undervisning och blott överföra upplägget till ett nytt, digitalt medium. Forskargruppen menar därför att universitetslärarutbildningar med inriktning mot digitalt lärande främst bör inriktas på att erbjuda deltagarna exempel på och möjligheter att själva experimentera med olika vägar att transformera befintliga undervisningsmodeller för att dra största tänkbara nytta av de möjligheter, som den nya tekniken erbjuder.
Kommentar: Få av oss var förberedda på att så snabbt behöva lägga om vår undervisning till den digitala miljön. För många har det varit en fullt tillräcklig utmaning att få tekniken att fungera och det finns goda skäl att anta att man inom de flesta kurser har behållit campus-upplägget också i den digitala miljön. Så måste det få vara i en situation, som denna. Lärdomarna och slutsatserna i den presenterade studien visar snarare på något, som kan vara värt att beakta på längre sikt.
På många institutioner diskuteras säkert just nu möjligheterna av att också framgent behålla ett större eller mindre mått av online-undervisning, även efter det att campus-undervisningen har kunnat återupptas. Den är smidig, billig (inga lokalkostnader!) och man blir mindre beroende av att ha undervisande personal på plats, rent fysiskt. För många kurser skulle det också innebära möjlighet till ett bredare studentunderlag. Innan man fattar beslut om att, helt eller delvis, göra om en befintlig campus-kurs till online-utbildning bör man fundera över vilka konsekvenser det medför när det gäller kursdesign, interaktivitet, lärande och examination.
För att resultatet ska bli bra handlar det inte så mycket om att konvertera som om att tillskapa en ny kurs, utformad och anpassad till de möjligheter och utmaningar, som det digitala formatet erbjuder. De tröskelbegrepp, som den presenterade studien identifierade, visar att utmaningarna i minst lika hög grad är pedagogiska, som tekniska. Undervisande lärare behöver därför få en möjlighet att utveckla sitt kunnande inom digital kursdesign och online-pedagogik. I den processen skulle Centrum för universitetslärarutbildning kunna vara en värdefull resurs.
Text: Annelie Gunnerstad, Juridiska institutionen
