Studien ingår i ett större australiensiskt projekt som undersöker sambandet mellan avtalat fusk och examinationens utformning. Det större projektet utgår också från en bredare syn på avtalat fusk än annars. Projektet syftar nämligen till att kartlägga fusk som genomförs av någon annan än studenten – oavsett vem som genomför uppgiften och oavsett om någon ersättning utgår. Den aktuella studien utgick från enkäter som besvarades av 14 086 studenter och 1 147 universitetslärare.
Tanken med den nypublicerade studien var att försöka kartlägga vilket slags fusk som studenter själva säger sig använda, för att sedan jämföra detta med vilket slags fusk som universitetslärare vanligen upptäckte. Studien hade som sagt en bred syn på så kallat avtalat fusk. Lite förenklat kan man säga att artikelförfattarna utgick från tre grupper av sådant fusk: 1) någon annan än studenten genomförde en skriftlig uppgift (eng. assignment outsourcing), 2) någon form av hjälp under en examination (eng. exam assistance), och 3) någon låtsas under en examination att vara en viss student (eng. exam impersonation). Hur fördelade sig då de olika typerna av fusk? Strax över 2 procent uppgav att de minst en gång använt det förstnämnda sättet att fuska. Den andra kategorin var vanligast: 2,4 procent uppgav att de fått hjälp under en examination, medan 3,1 procent av studenterna uppgav att de givit sådan hjälp. Att utge sig för att vara någon annan student under en examination var ytterst ovanligt: 0,5 procent uppgav att de hade gjort så och 0,2 procent sa sig ha ordnat för någon annan att genomföra en examination i deras ställe.
Det visade sig att examinationstypen spelade en viktig roll för förekomsten av fusk, men också på upptäcktsrisken i betydelsen att universitetslärare rapporterade fusk. Studien ger därför insikt i att det finns en skillnad mellan vilket slags fusk som studenter ägnar sig åt och vilket slags fusk som universitetslärare upptäcker. Bland annat visar studien att en examinationsform där denna skillnad var tydlig var fusk vid flervalsfrågor (eng. multiple choice). Den examinationsformen hamnar på studenternas topp-fyra-lista, medan fusk på den typen av examination relativt sällan upptäcktes av universitetslärare. Det visade sig också att studenterna i ganska hög utsträckning rapporterade att de fuskade i samband med tentor (eng. exams), men sådant fusk inte upptäcktes i samma utsträckning.
Däremot visade det sig, kanske föga förvånande, att universitetslärare bäst upptäcker fusk som sker i samband med uppsatser. När det gällde fusk i form av att någon annan än studenten genomförde en skriftlig uppgift, uppgav 70 procent av universitetslärarna att de upptäckt sådant fusk, medan 36 procent av studenterna uppgav att de fuskat på det viset vid uppsatsskrivande. Universitetslärare var också ganska bra på att upptäcka sådant fusk i samband med rapporter. Texttunga examinationsformer förefaller alltså vara effektivt att använda om man vill stävja fusket.
En slutsats som kan dras är alltså att universitetslärare är förhållandevis väl rustade att kunna identifiera fusk när examinationen sker i form av mer komplicerade skriftliga uppgifter. Artikelförfattarna rekommenderar därför, till skillnad mot vad som ofta brukar anföras i ett högskolepedagogiskt sammanhang om fusk, att man i högre grad bör överväga att använda examinationsformen uppsats – eller andra texttunga format. De menar också att texttunga examinationsuppgifter klart är att föredra framför exempelvis (övervakade) tentor. Åtminstone om man faktiskt vill upptäcka fuskare.
Kommentar: Antalet rapporterade fusk på svenska lärosäten har som sagt ökat den senaste tiden. Det är svårt att förbise att den rådande pandemin inte har påverkat såväl benägenheten att fuska som anmälningsfrekvensen. Men den aktuella studien skulle kunna bidra med en förklaring till varför anmälningsfrekvensen har ökat i en svensk kontext. Om man utgår från att den australiensiska studien har bäring också för svenska förhållanden, innebär den att olika texttunga examinationsuppgifter (som inte görs i form av en tenta) är att föredra framför exempelvis en salstenta. Under pandemin har säkerligen många av oss behövt tänka annorlunda när det gäller examinationen på en kurs. Utan att veta hur det exempelvis ser ut i detalj på Stockholms universitet, kan man nog utgå från att ett inte obetydligt antal kurser har gått från tentor till andra skriftliga examinationstyper. Med tanke på att skriftliga examinationsformer, till skillnad från exempelvis salstentor, automatiskt körs i olika program för att upptäcka plagiat är det därför inte särskilt förvånande att anmälningarna om fusk har ökat. Kanske är det något som vi bör tänka på när undervisningen och examinationen så småningom återgår till det normala: Vilken examinationsform väljer vi för att bättre upptäcka – och stävja – fusk?
Text: Dennis Martinsson, Juridiska institutionen
Nyckelord: akademisk integritet, avtalat fusk, examinationsform, högre utbildning
