Forskarna (Brew et al 2020) har genomfört tjugosju semistrukturerade intervjuer med brittiska och australiensiska akademiker mitt i karriären. Dessa har tillfrågats om hur de fattar undervisningsrelaterade beslut, och hur de uppfattar de beslutsreglerande strukturerna på institutions- och lärosätesnivå.
De sammantagna svaren belyser intervjupersonernas upplevelser av en komplex, motsägelsefull och svårgripbar organisationskontext, där den officiella berättelsen om vad akademisk verksamhet är och vad det akademiska arbetet innehåller inte stämmer överens med deras egna erfarenheter. Intervjupersonerna beskriver en osammanhängande undervisningskultur, där man lämnas ensam med sina beslut och sitt arbete. Några har inte kunskap om den juridiska bakgrunden till regelverk och riktlinjer, och uttrycker oförståelse för administrativa krav och rutiner som de tycker saknar koppling till det konkreta undervisningsarbetet.
En viktig faktor i forskarnas förklaring av denna svårgripbara och förvirrande organisationskontext är det så kallade new public management-system som under de senaste trettio åren underställt universitet och högskolor höga krav på detaljredovisning, ekonomiska resultat, tidsstandardisering och olika typer av kvalitets- och prestationsmått. Brew et al menar att detta inte bara leder till en ökad universitetsadministration, utan också till att fler administrativa uppgifter läggs på den undervisande läraren. Följden blir svårigheter att balansera arbetstiden mellan undervisning och forskning, vilket i sin tur skapar prioriteringsproblem.
Det är nämligen dubbla budskap som kommuniceras, menar forskarna. Undervisning och undervisningsadministration är hårt tidsreglerade och måste utföras inom bestämda tidsramar, vilket i praktiken innebär att sådana arbetsuppgifter måste prioriteras på daglig basis. Samtidigt värderas undervisning lägre än forskning, som varken har samma administrativa överbyggnad eller samma snäva tidsramar, men som belönas i det akademiska meriteringssystemet och därmed är nödvändigt att prioritera för att få anställningar och senare bli befordrad. En av intervjupersonerna säger (i översättning): ”Man kan vara den mest fantastiska läraren, men man känner sig ändå inte uppskattad av universitetet eftersom man inte har publicerat något, dragit in några pengar eller bidragit till den forskning universitetet lyfter fram.” I en sådan kontext finns inga incitament för att utveckla excellent utbildning, menar Brew et al.
Hur borde det då se ut? Forskarna har inga enkla svar, men uppmanar universiteten att se över hur deras utbildningsstrategier och -ambitioner kommuniceras, implementeras och stöds från ledningsnivå, och att undersöka hur de förstås och praktiseras på alla nivåer och områden inom universiteten som har med utbildning att göra: teknikavdelning, fastighetsavdelning, lärare, studieadministratörer. Excellent utbildning uppstår inte av sig självt – det måste vara ett artikulerat och prioriterat mål.
Kommentar: Av en slump lanseras Stockholms universitets nya webbplats ungefär samtidigt som jag skriver denna text. På webbplatsens huvudsida har forskning och utbildning varsin kort presentation på en blå textplatta. Forskningspresentationen lyder: ”Stockholms universitet bedriver fri grundforskning och obunden tillämpad forskning med hög kvalitet.” Detta signalerar att hög kvalitet, det vill säga excellens, är ett viktigt ledord för universitetets forskning. Utbildningspresentationen lyder: ”Här hittar du information om ansökan och annat du behöver veta inför dina studier.” Istället för att framhäva den höga utbildningskvaliteten på Stockholms universitet, och på så sätt attrahera studenter, anläggs ett rent instrumentellt tilltal som inte alls lyfter fram kvalitetsdimensionen. Olikheten i dessa korta presentationer illustrerar studiens argumentation på ett oavsiktligt men tydligt sätt: universitetets olika nivåer drar åt olika håll när det gäller utbildning. Ett första steg i riktning mot att skapa incitament för utvecklandet av excellenta utbildningar vid Stockholms universitet vore att, i likhet med många andra svenska lärosäten, införa ett pedagogiskt meriteringssystem som gör det möjligt för skickliga och synnerligen skickliga lärare att befordras till meriterade respektive excellenta lärare.
Text: Kristina Widestedt, Institutionen för mediestudier
Nyckelord: akademiskt arbete, universitetsundervisning, beslutsfattande, uppfattning av undervisning, policy
