Begreppet work-life balance, eller ’livspusslet’ som vi säger i Sverige, kan användas för att synliggöra vad som i själva verket är en obalans mellan arbete och fritid. Denna obalans är både individuell och strukturell: det finns genusskillnader i hur mycket tid män och kvinnor investerar i arbete respektive fritid. Distinktionen mellan work och life är för många kvinnor en distinktion mellan avlönat arbete och oavlönat hemarbete. I en artikel i Studies in Higher Education lanserar Gabriele Griffin konceptet work-work balance som ett bättre redskap för att fånga det verkliga problemet: att olika typer av samtidigt pågående arbete står i konflikt med varandra och gör det svårt för människor att organisera sin tid. Problemet med denna obalans, som vi kan kalla arbetspusslet, är tydligt inom den högre utbildningssektorn, menar Griffin. Där har det förstärkts av de senaste decenniernas övergång till new public management-system som gjort akademiskt arbete mera tidskrävande: utvärderingar ska göras, rapporter ska skrivas, formulär ska ifyllas, och så vidare i all oändlighet. Samtidigt förväntas högskolor och universitet presentera balanserade budgetar och slimma sina organisationer. Mer arbete ska alltså utföras, men av ett mindre antal personer. Dessa förutsättningar har till exempel skapat det akademiska prekariatet – disputerade forskare utan fasta anställningar, som lever under djupt otrygga förhållanden och ofta är tvungna att kombinera flera mindre korttidsanställningar för att få ihop en lön som går att leva på.
Frågan om arbetspusslet berör emellertid inte bara dem. Griffin har gjort enskilda intervjuer med 30 personer i Norden (Sverige, Finland och Norge) som arbetar med digital humanvetenskap (digital humanities). I arbetet med analyserna av dessa intervjuer lade hon märke till att 14 intervjupersoner – några med tillsvidareanställning, några med tidsbegränsad anställning – tematiserade olika problem med obalans i sitt arbetsliv. Detta fick Griffin att gå vidare med analysen och formulera begreppet work-work balance som en samlande benämning på de fyra scenarier hennes intervjupersoner beskrev.
Det första scenariet kallar hon the 50/50 split. Det representeras i hennes studie främst av män med fast anställning, och innebär en kombination av två halvtidsanställningar, till exempel på en institution och en centrumbildning. De som hade dessa anställningsförhållanden uttryckte problem med att få arbetstiden att räcka till, och menade att de ofta måste prioritera en av anställningarna och de arbetsuppgifter som tillhör den. De ansåg det omöjligt att tillfredsställa kraven på att utföra ett lika gott arbete på två arbetsplatser, och påpekade också att 50/50 ofta blev 70/70.
Det andra scenariot är att arbeta inom många olika projekt samtidigt, ofta på låga procentsatser och med mosaikliknande arbetsförhållanden. Detta förekommer bland både kvinnor och män i Griffins studie, och innebär dels att personerna inte har någon egentlig tillhörighet till en arbetsplats och till kollegor, och dels att deras lojalitet till sin heminstitution blir skör.
Det tredje scenariot är att ha mängder av olika uppdrag, till exempel i kommittéer, tidskriftsredaktioner, nämnder och andra lärosätesinterna organ. De personer i studien som befann sig i denna situation uttryckte att de kände sig konstant pressade och att det ständigt var arbetsuppgifter som helt enkelt inte blev gjorda.
Det fjärde scenariot är att ha flera arbetsuppgifter inom en och samma tjänst, till exempel undervisning och forskning, eller undervisning och forskning och administration. Här uttryckte intervjupersonerna att vissa arbetsuppgifter kräver mera tid än man har för att utföra dem, vilket i praktiken innebär att det är omöjligt att arbeta enligt sin arbetsbeskrivning, eftersom man måste stjäla tid från en arbetsuppgift för att utföra en annan. Som Griffin påpekar finns ingenting som hindrar att flera scenarier är tillämpliga samtidigt: man kan till exempel ha en 50/50-anställning med flera olika arbetsuppgifter inom varje tjänst, och dessutom ha mängder av uppdrag i styrelser och kommittéer.
Griffin drar slutsatsen att arbetsvillkoren inom akademin för de flesta innebär ett konfliktfyllt val mellan överarbete och tillkortakommanden. Antingen måste man arbeta under sin lediga tid, eller också får man ta konsekvenserna i form av avbrutna projektsamarbeten, uteblivna forskningsanslag, missade tidsfrister, oskrivna artiklar och så vidare. Hon menar att dessa arbetsvillkor inte bara är negativa för de personer som befinner sig i systemet, utan även för forskningsfinansiärer och lärosäten. Vad gäller finansiärerna föreslår Griffin en diskussion om huruvida forskningsanslag bör ges till personer som inte har tid att utföra forskningen – det finns en risk med att arbetet läggs ut på assistenter med lägre kompetens, menar hon. Griffin menar också att det är viktigt att lärosäten ser över sina anställningskonstruktioner och försöker minska den stress det innebär för de anställda att försöka få ihop olika projekt, uppdrag och arbetsuppgifter. Fortsatt obalanserade arbetsvillkor kan ju i förlängningen leda till att högutbildade och kompetenta personer väljer att lämna akademin istället för att verka inom den.
Kommentar: Begreppet work-work balance sätter ord på ett problem som är så konsoliderat i det högre utbildningssystemet att vi inte ifrågasätter det eller ens ser det. Som de flesta som arbetat länge på universitetet har jag sett kollegor bli utbrända, deprimerade, sjuka, substansmissbrukande – men jag har också sett seriellt högpresterande kollegor som övat upp en närmast övermänsklig förmåga att jonglera många bollar, och år efter år offrat kvällar, helger och semestrar för ett nytt forskningsanslag eller ännu en korttidsanställning. Vill vi ha det så här? Måste vi ha det så här?
Till det svenska systemets försvar kan man säga att det är värre i Storbritannien, där anställda inom den högre utbildningen numera måste förhålla sig till statliga ramverk (TEF = Teaching Excellence Framework; REF = Research Excellence Framework) som utvärderar och ”mäter” graden av excellens i deras undervisning och forskning. I protest mot det svenska systemet kan man istället anföra att det är bättre i Tyskland, där det enligt Griffin finns en nationell tidsgräns för hur länge man får vara korttidsanställd inom högre utbildningssektor. Inte som den svenska lagen om anställningsskydd (LAS) alltså, som endast begränsar den tillåtna anställningstiden på en specifik arbetsplats/ett specifikt lärosäte. Faktum är att en svensk universitetslärare eller forskare i princip kan ha tidsbegränsade anställningar under hela sitt arbetsliv.
I ett så otryggt system finns risker för att en tillsvidareanställning kommer att uppfattas mera som ett privilegium än som en rättighet, oavsett vilka villkor anställningen har – med eller utan forskning i tjänsten; med eller utan betungande administrativa uppdrag; på deltid eller på heltid. Därför klagar man inte, när man väl har fått det eftertraktade anställningskontraktet. Och på det sättet fortlever ett i grunden ohälsosamt och exploaterande system. Med en blinkning till den feministiska uppmaningen ”gråt inte – forska!” vill jag istället säga ”forska inte — protestera!” Det måste vara möjligt att få arbetspusslet att gå ihop.
Text: Kristina Widestedt, Institutionen för mediestudier
Nyckelord: work/work balance, motstridiga arbetskrav, mosaik-meritportfölj, projektifiering, digital humanvetenskap
