Den aktuella texten kan sägas ha karaktären av en idéartikel eftersom författarna beskriver ett pedagogiskt upplägg som de själva har använt. I texten delar artikelförfattarna helt enkelt sina erfarenheter av ett förhållandevis nytt pedagogiskt grepp: att genom en studentledd podd få studenterna att få djupare kunskaper om sitt ämnesområde (i det här fallet: juridik).
Artikeln bygger dels på författarnas egna erfarenheter, dels på en undersökning av studenter som deltog i poddskapandet. Utifrån den aspekten förtjänar artikeln faktiskt viss kritik. Artikelförfattarna var själva högst involverade i genomförandet av projektet och arbetade mycket nära studenterna och undersökningen besvarades bara av 9 studenter. Även om studentsvaren var anonyma, så visste studenterna förstås att de universitetslärare som de arbetat nära med skulle titta närmare på just deras svar. Det kan med andra ord ha påverkat hur studenterna besvarande undersökningen. Artikelförfattarna påpekar visserligen dessa problem, men de försvarar likväl upplägget bakom artikeln.
Oaktat den kritik som kan riktas mot underlaget till artikeln, pekar den ändå på intressanta resultat. Mot bakgrund av artikelförfattarnas och studenternas erfarenheter, kunde flera positiva slutsatser dras av att driva en studentledd poddsändning. Bland de viktigare resultaten var att studenterna kunde konstateras utveckla och fördjupa sina ämneskunskaper i juridik. Här lyfts exempelvis att poddformatet så att säga tvingade studenterna att gå närmare in på ett visst ämne – som de sällan hade så stor koll på innan. I linje med det var en annan iakttagelse att studenterna blev bättre rustade att förstå juridikens roll och betydelse i ett större samhällsperspektiv, särskilt då flera av de teman som podden uppmärksammade var sådana som var högaktuella i samhällsdebatten eller i nyhetsrapporteringen. Genom att studenterna ofta tog sig an sådana ämnen där juridiken måste ses i utifrån andra perspektiv, fick de också med sig verktyg för att bättre förstå kulturella skillnader i synen på juridiken.
Utöver att få fördjupade juridiska kunskaper, lyfter artikelförfattarna också fram att studenterna utvecklade andra färdigheter – som ibland kanske kan vara svåra att lära ut i en vanlig undervisningssal. Studenterna utvecklade exempelvis sin förmåga att arbeta i ett nära samarbete med andra – både med studenter och lärare. De lärde sig att arbeta i projekt med skarpa tidsramar. De blev också bättre på att kommunicera, eftersom de var tvungna att tänka på att skapa en berättelse som skulle fungera i poddformat.
Men hur gick själva poddskapandet till? Jo, tanken var att under ett läsår arbeta med en studentledd poddsändning. Den aktuella podden skulle vara publik och nya avsnitt skulle produceras varje vecka. Eftersom podden inte genomfördes inom ramen för en existerande kurs, var det frivilligt för studenterna att delta i den. Intresserade studenter fick ansöka om att vara med och skapa podden. När studenterna väl hade valts ut, arbetade de i olika arbetslag om 4–6 studenter i varje grupp. Varje grupp svarade för att välja ut tema för ett avsnitt, inför vilket de skulle genomföra efterforskningar om det specifika juridiska ämnet som de ville uppmärksamma. I grupperna skulle studenterna också skriva ihop ett programförslag där de bland annat skulle ange tänkbara gäster som kunde bjudas in och vilka frågor som i så fall skulle ställas. Studenterna ansvarade också för att spela in avsnittet.
För att säkra kvaliteten på poddsändningen, användes ett rådgivande organ (Executive Board) som bestod av både universitetslärare och studenter. Det rådgivande organet hade flera funktioner, bland annat skulle det kontrollera kvaliteten i varje avsnitt och ge strategiska råd om poddens inriktning. De gav också konkret handledning till studenterna.
Just eftersom poddsändningen låg helt utanför det vanliga kursutbudet, stötte projektet på en del praktiska problem. Ett sådant var ett mycket stort avhopp bland de studenter som antogs till att vara med att skapa podden. Det resulterade i svårigheter att upprätthålla tanken att studenterna skulle jobba i tajta arbetslag. Därför ger artikelförfattarna också en hel del matnyttiga råd för att undvika avhopp – exempelvis föreslår de en mer intensiv och regelbunden handledning och rådgivning än vad som nu gjordes. De nämner också att det kan vara bra att ta fram ordentligt skriftliga riktlinjer för poddsändningen. De föreslår också ett mer långtgående intervjuer inför antagningen av studenter. På sikt menar artikelförfattarna att arbetet med poddsändningen kanske kan ge högskolepoäng, vilket skulle kunna vara ytterligare en morot för att minska avhoppet.
Kommentar: Det intressanta med artikeln tycker jag ligger i att den visar hur poddformatet kan användas inom högre utbildning för att rikta studenterna mot ett djuplärande. Som nämnts baserades artikelförfattarnas erfarenheter på en studentledd poddsändning. Det kan möjligen finnas vissa etiska problem med det – exempelvis att studenterna kan känna sig utsatta om de pratar om känsliga ämnen när podden är publik och så vidare. I en svensk kontext kan man också behöva fundera över vissa juridiska frågor rörande att skapa en podd inom universitets ramar – framför allt en lag som sedan 2019 ställer vissa krav rörande tillgängligheten i förhållande till digital service som en offentlig aktör erbjuder.
Artikeln får mig hur som helst att fundera över: Finns det andra sätt att använda just poddformatet i sin undervisningspraktik? Om det är något som den rådande pandemin har lärt oss är att vi universitetslärare måste anpassa undervisningsformatet. Många av oss har nu erfarenhet av exempelvis videoföreläsningar eller föreläsningar via länk. Men varför måste vi utgå från ”traditionella” undervisningsformer i dessa tider? Skulle man inte som universitetslärare kunna överväga att själv lägga upp sin undervisning – åtminstone i någon del – i poddformat? Fördelarna är många: studenterna kan gå tillbaka och lyssna igen, man kan föra längre och djupare resonemang om olika problemkomplex, man kan uppmärksamma trender och tendenser – saker som är relevanta för undervisningsämnet här och nu, och man behöver inte spela om vilket gör att det kan användas över tid. Mest fördelaktigt är kanske just poddformatets karaktär av att vara mer av dialogform. Kanske når man bättre fram till studenterna med ett slags poddformat i dialogform än en videoföreläsning? Och kanske vore det uppfriskande om man på institutionsnivå vågade sig på att ge resurser (utrustning, möjligheter till redigeringshjälp m.m.) till de universitetslärare som känner sig manade att – i en eller annan form – prova på poddformatet i sin undervisning?
Ytterligare ett sätt att använda poddar i undervisningen är att inkludera redan existerande poddar som en del av kursmaterialet. Man kan mycket väl be studenterna lyssna på ett särskilt avsnitt från en viss podd och be dem reflektera över det. Det finns exempelvis flera poddar som har anknytning till Stockholms universitet – varför inte använda någon av dessa till höstens undervisning?
Text: Dennis Martinsson, Juridiska institutionen
Nyckelord: poddsändning, teknik och utbildning, kompetensutveckling
