Metoden visade sig vara effektiv för att fånga de många personliga lärdomar och erfarenheter som forskarutbildningen innebär. Resultaten visade också att erfarenheterna var samstämmiga, oaktat om tiden som doktorand varit positivt eller negativt laddad. För många är doktorandåren omvälvande: de färgar vår bild av vad forskning är, eller skulle kunna vara, och påverkar sannolikt också vårt val att stanna kvar vid universitetet eller söka arbete någon annanstans efter avslutad utbildning. Men medan våra akademiska prestationer kontinuerligt granskas och mäts under doktorandtiden, och kurserna fördjupar generiska kunskaper och forskningens praktiska sidor, finns få platser inom den formella utbildningsstrukturen där de emotionella dimensionerna av doktorandtillvaron ges utrymme.
Studien “Mapping the Emotional Journey of the Doctoral ‘Hero’: Challenges Faced and Breakthroughs Made by Creative Arts and Humanities Candidates” av Batty Craig, Elizabeth Ellison, Alison Owens, and Donna Brien, som redovisas i tidskriften Art and Humanities in Higher Education, utgår från en grupp doktorander vars forskningsprojekt ofta förutsätter en hög grad av individuellt ansvar — doktorander inom praktisk konst och humaniora — eftersom de huvudsakligen genomför egna projekt och inte ingår i någon forskargrupp. Inte desto mindre förefaller studiens resultat vara både generaliserbara och giltiga för en större population, kanske till och med de allra flesta som genomför denna utbildning, oavsett disciplin.
Stort fokus på undersökningens metodologi och upplägg
Snarare än att redogöra för absoluta resultat ligger artikelns fokus på undersökningens metodologi och upplägg. Redovisningen av metoden som använts får på ett okonventionellt men intressant sätt karaktären av berättande: resultaten flätas samman med genomgången av workshopens process och deltagarnas berättelser om hur de navigerade utmaningarna de ställdes inför som doktorander. Datainsamling gjordes under en två dagar lång workshop och de 18 deltagarna var alla nyligen disputerade eller hade kort tid kvar på sin forskarutbildning. Samtliga var humanister eller hade en konstnärlig utbildning. Som så ofta är fallet inom dessa vetenskapsområden hade många av dem arbetat några år innan de påbörjade sina forskarstudier. De hade med andra ord en ämnesrelevant profession som utgjorde utgångspunkten för deras val att börja forska. Deras doktorandresa innebar därför att de samtidigt bytte identitet från praktiker/utövare till forskare. Fyra handledare höll i workshopen och samlade och sammanfattade kontinuerligt det material som deltagarna producerade.
Lärande och problemlösning tillsammans
Action learning-metoden som användes innebar ett slags lärande tillsammans och gemensam problemlösning. Upplägget varvade individuella uppgifter med gemensam diskussion. Workshopledarna identifierade nyckelbegrepp som kom fram i diskussionerna, tematiserade dessa och justerade sedan temana i dialog med informanterna. När workshopsdagarna avslutades hade man gemensamt skapat tre tabeller med teman och nyckelbegrepp. En omfattade utmaningar kopplade till utbildningen (till exempel hantering av feedback, relationer och byråkrati) och en annan ringade in upplevda genombrott, såväl kognitiva som emotionella (till exempel att våga tänka om, organisera sin tid, eller utveckla egen agens i förhållande till forskarvärlden). Den sista tabellen hade en sammanfattande, berättande karaktär. Där skissades en omfattande resekarta över hela avhandlingsprocessen upp, från formulerandet av ansökan fram till dagen för disputation. Känslorna som kunde kopplas till processens nyckelpunkter listades i en egen kolumn: från frustration, förtvivlan och depression när projektets initiala formulering utsattes för kritik i början av arbetet, till den överväldigande lättnad som infann sig när slutmanuset skickades till handledaren. Förflyttningarna mellan känslor av förtvivlan och entusiasm, frustration och egenmakt, gick hand i hand med den vetenskapliga processen. Även om de emotionella processerna sällan adresseras i forskarutbildningen är de ju samtidigt integrerade i all forskning och därmed något som alla forskare kan instämma i.
Text: Magdalena Holdar, Institutionen för kultur och estetik
Studien
