Under sin arbetsplatsförlagda utbildning kan studenter ibland få höra att deras utbildning på campus inte har någon konkret användning i den verkliga världen, där arbetet sker. Den verkliga världen är istället den bästa platsen för att lära sig ett yrke. På olika sätt skapas en idé av ett gap mellan vad studenter studerar på campus och vad de gör på arbetsplatser som ibland kallas gapet mellan teori-praktik. Detta gap har författaren till studien "The idea of academia and the real world and its ironic role in the discourse on Work-integrated Learning" spårat ända till början av 1900-talet. En ingenjörsutbildning vid University of Cincinnati i USA använde sig av akademin för att lära sig teori och den verkliga världen för att lära sig att öva, dvs arbetsplatsförlagt lärande. I början av 1900-talet hävdade nämligen vissa röster att ingenjörsutbildningen inte gav tillräcklig förberedelse för att arbeta inom tillverkningsindustrin. Normen vid den tiden var att studenter av högre utbildning bara deltog i ett theoreticum, men företrädare för en mer praktikbaserad ingenjörsutbildning hävdade att en sådan skulle vara bättre förberedande. Redan 1906 introducerades därför en blandning av "teori" och "praktik" i utbildningen. Många akademiker var dock fortfarande skeptiska till att involvera praktiken, eller den "verkliga världen", i studenternas utbildning. Idag kallas utbildningsformen för arbetsplatsförlagt lärande (APL), verksamhetsförlagd utbildning (VFU) eller arbetsintegrerat lärande (AIL), beroende på typ av professionsutbildning.
Det empiriska materialet som används i denna analys består av 75 dokument som informerar studenter om AIL i utbildningen från universitet i USA, Canada och Sverige mellan åren 1928 och 2018. Utifrån en diskursanalys menar författaren att på det sätt som AIL beskrivs, är den fortfarande grundad i den ursprungliga idén om den akademiska världen och den verkliga världen som separerade. Det finns en ironi i detta, menar författaren, då det leder till att snarare skapa ett gap mellan teori och praktik, än att vara den brygga det arbetsplatsintegrerade lärandet är avsedd att utgöra. Författaren kunde urskilja två olika idéer om arbetsintegrerat lärande, "brist-versionen" och "samarbets-versionen". "Brist-versionen" beskriver den akademiska delen av utbildningen som bristande i kunskap om den verkliga världen. "Samarbets-versionen" betonar att den akademiska världen och den verkliga världen bör kombineras för att ge studenterna en blandning av och en bro mellan teori och praktik. Men gemensamt är ändå att de lokaliserar "skolastisk" utbildning utanför den verkliga världen. En åtskillnad som författaren menar går tillbaka till scholè — den antika grekiska skolan som syftade till att koppla bort skola från arbete. Den vanliga AIL-designen baseras på den fysiska åtskillnaden mellan den "skolastiska" domänen och arbetslivet. Den antika grekiska skolan använde denna separering för att skapa en plats för vita contemplativa; det vill säga studier som helt kopplades bort från arbetslivet och främjade människors personliga utveckling. Denna separering är perfekt för vita contemplativa. Den är dock kontraproduktivt för AIL eftersom den kopplar bort akademisk utbildning från arbetslivet, medan AIL försöker göra det motsatta.
Den vanliga AIL-designen är ofta baserad på den fysiska separationen av Campus-utbildning jämfört med arbetsplatsförlagd utbildning, vilket rent konkret återskapar idén om ett gap och teori och praktik som ska överbryggas. Författaren menar att det är möjligt att skapa en tredje plats-baserad AIL-design som undviker den fysiska separationen. Med det menar författaren en design som gör att studenter kan gå till en (fysisk) plats utanför universitetet och arbetslivet där de tillsammans med professorer och yrkesverksamma från arbetslivet kan lära sig hur teorier (idéer, principer etcetera) är inbäddade i en viss specifik arbetsinsats. En sådan AIL-design skulle inte innebära eller (åter) producera idén att studenter flyttar mellan den akademiska världen och den verkliga världen. Istället skulle det kunna förkroppsliga hur teori och praktik samexisterar i professionellt arbete och därigenom uppmuntra studenter att se att teorier inte är något separerat från detta arbete utan är inbäddade i det. På så sätt skulle en tredje plats-baserad AIL-design också rent fysiskt kunna undvika att skapa en klyfta mellan akademi och professionen i den "verkliga" världen.
Kommentar: Författaren avslutar texten med en väg framåt som består av ett fysiskt tredje rum. Det är väl inte helt klart i just denna text hur detta tredje rum rent konkret skulle kunna fungera. Men oavsett det, lyfter författaren ett centralt problem för många professionsutbildningar. Studenterna ska så att säga "läsa först" och sedan komma ut till någon slags verklighet. Problemet blir studentens, att kombinera teori och praktik. Denna problematik kan säkert vara relevant även för andra utbildningar då de flesta av våra studenter ändå går ut till ett arbetsliv. Den här studien illustrerar problematiken med ett nytt grepp och ger oss begreppsliga redskap att fundera över hur vi kan hjälpa studenterna att se teorin i praktiken och praktiken i teorin. Författaren har också nyligen kommit ut med en avhandling vid Högskolan Väst, se "Learning 'theory' at university and 'practice' in the workplace : A problematisation of the theory-practice terminology that the dualistic design of Work-integrated Learning institutionalises", där den begreppsliga problematiken och lösningar behandlas mer omfattande.
Text: Veronica Flodin, Institutionen för matematikämnets- och naturvetenskapsämnenas didaktik
Nyckelord: akademins samverkan med omgivande samhället, verksamhetsintegrerat lärande, kollaborativt lärande
