Den aktuella studien tar avstamp i att högskolepedagogisk forskning om kamratbedömningar är tvetydlig: samtidigt som det finns forskningsrön som pekar på positiva effekter med kamratbedömningar, finns det studier som visar på negativa effekter. De spretiga forskningsresultaten gjorde att artikelförfattarna var intresserade av att närmare undersöka hur studenter konkret upplever kamratbedömningar som görs återkommande och systematiskt. Artikelförfattarna ville därför genomföra vad som kan beskrivas som ett slags kvalitativ studie av hur kamratbedömningar användes på ett treårigt kandidatprogram i ekologi vid ett nyazeeländskt universitet.
Eftersom högskolepedagogisk forskning om kamratbedömningar ofta tar sikte på engångsanvändning av kamratbedömningar, utgjorde detta ett ytterligare relevant skäl att närmare undersöka hur kamratbedömningar användes vid just denna utbildning. Det aktuella programmet var nämligen upplagt så att studenterna på ett återkommande vis under olika delkurser skulle genomföra någon form av kamratbedömning.
Redan här kan det inflikas att artikelförfattarna framhåller att framgångsreceptet för att lyckas med kamratbedömningar som ett pedagogiskt verktyg är just att det handlar om att återkommande använda kamratbedömningar som ett naturligt och genomtänkt inslag i det pedagogiska upplägget. Detta i kombination med att successivt göra processen med kamratbedömningen mer varierad (både skriftlig och muntlig återkoppling) och avancerad, skapas förutsättningarna för en progression hos studenternas förståelse för (bland annat) vikten av kamratbedömningar. Dessa två faktorer är alltså centrala ingredienser för att nå framgång med detta pedagogiska verktyg.
Nu när vi i stora drag vet vad artikelförfattarna menar är hemligheten med kamratbedömningar, är det relevant att säga något om hur detta användes vid just den utbildning som undersöktes i artikeln.
Rent praktiskt blev inslagen av kamratbedömningar alltmer förfinade ju längre som studierna fortskred. Lite förenklat kan det beskrivas så att kamratbedömningarna under det första året bestod av att ge skriftlig (och anonym) återkoppling. I slutet av det andra året var kamratbedömningarna fortfarande skriftliga, men nu skulle studenterna också svara på återkopplingen och beskriva vilka förbättringsförslag som de godtog – och varför – samt vilka förslag som de valde att inte ta till sig. Under det tredje året lades alltfler muntliga inslag till kamratbedömningen så att den bestod av en kombination av skriftlig och muntlig kamratbedömning. Under det tredje året bestod alltså en del av kamratbedömningen av en form av dialog mellan kamratgranskaren och kamratförfattaren.
Inom ramen för studien tillfrågades 75 studenter om att intervjuas om sina erfarenheter av kamratbedömningar, särskilt i förhållande till hur det påverkat deras lärande. Det var frivilligt att genomföra intervjuerna. Totalt intervjuades tolv (12) studenter under det andra respektive tredje året på programmet. Att få studenter frivilligt lät sig intervjuas kan förstås ha påverkat resultatet. Samtidigt var intervjuerna förhållandevis långa (en timme vid vardera tillfälle) och baserades på öppna frågor. Vidare analyserades intervjuerna av tre – av varandra oberoende – forskare. Trots att datainsamlingen hade vissa begränsningar, så kan man säga att de – åtminstone i viss mån – vägs upp av tidslängden för intervjuerna och att tre forskare analyserade intervjuerna.
Ett av de mer intressanta resultaten är att studenterna särskilt lyfter fram den successiva och stegrande användningen av kamratbedömningar. Det som blev synligt för studenterna var alltså att sättet att kamratbedömningarna blev ett slags process som bidrog till att de utvecklade en ny kompetens. En av de intervjuade studenterna sade till exempel att de första erfarenheterna av kamratbedömningarna på programmet kom till användning också för de senare kamratbedömningarna. Generellt lyfter flera studenter just att det var centralt att de kände igen kamratbedömningar som en del av utbildningen. Dessutom framkommer att kamratbedömningarnas variation – särskilt inslagen av dialog – enligt studenterna var viktiga för att det gjorde att de därigenom gavs möjlighet att ge direkt konstruktiv återkoppling – och svara på den. Också de muntliga diskussionerna mellan studenterna bidrog att stärka deras kompetens att ge och ta emot återkoppling.
Vad kan man då utläsa av intervjuerna: Avslöjas där någon ytterligare ingrediens som för ett lyckat recept med kamratbedömningar? Det centrala verkar vara just att kamratbedömningar används flera gånger under utbildningen och med en medveten långsiktighet, att kamratbedömningen stegras successivt och att kombinera samt variera skriftlig och muntlig återkoppling, gör kamratbedömningar framgångsrikt från ett studentperspektiv. Artikelförfattarna drar en viktig slutsats när de framhåller att kombinationen av dessa ingredienser skapar en form av kultur med kamratbedömningar som stärker studenternas förmågor som akademiker.
Kommentar: Det går givetvis att fundera över om de resultat som presenteras i studien är nära sammankopplat med ämnesspecifika frågor – i det här fallet: ekologi – eller om de är mer allmängiltiga. För egen del uppfattar jag nog studien så att den ger ett slags generellt ramverk för lyckade kamratbedömningar, där exempelvis en komponent är att variera sättet att genomföra kamratbedömningarna under en utbildning. Men visst kan det säkert vara så att möjligheterna till variation – av olika anledningar – kan skilja sig åt mellan olika discipliner.
Men jag tror att det ligger närmast till hands att se den aktuella studien som en nyckel för att förstå hur kamratbedömningar på ett mer långsiktigt (och medvetet) sätt kan användas, främst inom ramen för ett program. För att kamratbedömningar ska lyckas krävs: en långsiktighet, en progression i vilken typ av kamratbedömning som ska göras och i vilken form och omfattning samt vilka krav som kan ställas på kamratbedömningar. Studenter behöver alltså medvetet och vid upprepade tillfällen tränas i detta under hela utbildningen. Att exempelvis i slutet av en utbildning – typiskt sett någon form av längre uppsatsskrivande – kasta in ett system med kamratbedömning kan därför framstå som mindre lyckat, såvida studenterna inte förberetts och tränats i olika former av kamratbedömningar under utbildningens gång. Därför kan artikeln mycket väl komma till pass för universitetsanställda som exempelvis har ett programövergripande ansvar: Hur samordnar vi undervisningen och pedagogiken så att det sker en progression av kamratbedömningar? Och hur planeras inslagen av kamratbedömningar så att studenterna successivt vänjer sig vid dem? Att använda kamratbedömningar på ett mer genomtänkt vis tjänar vi alla på. Både lärare och studenter.
Text: Dennis Martinsson, Juridiska institutionen
Nyckelord: kamratbedömning, kursutveckling, återkoppling, dialog, universitetsstudenter på grundnivå
