En viktig generisk färdighet i högre utbildning är förmågan att läsa akademiska texter. Exakt hur de ska läsas och förstås beror på vilket ämne de läses inom. Detta kallas disciplinär litteracitet. Begreppet fångar in de olika läskulturer som är djupt inflätade i de kunskaps- och förståelseramar som råder inom varje ämne. På grundutbildningsnivå har disciplinär litteracitet ofta karaktären av tyst kunskap: (vissa) grundstudenter tillägnar sig den med tiden, men utan att exakt veta hur. De israeliska forskarna Goldfarb Cohen & Tabak ställer denna tysta kunskap i kontrast till det explicita härmande (eng. modelling) som är utmärkande för lärlingskap inom utbildningar fokuserade på praktiskt kunnande, och frågar sig hur man utan att implementera orimligt resursintensiva lösningar skulle kunna ge grundstudenter akademiska läsglasögon. Deras förslag är att den tysta kunskapen explicitgörs för studenterna i form av lärares marginalanteckningar/textkommentarer, som materialiserar det intellektuella arbetet och gör det möjligt att efterhärma. I detta lutar de sig mot tidigare forskning om den pedagogiska potentialen i att lära från exempel, och även mot forskning om hur strukturerat antecknande leder till djupare förståelse.
Forskarnas undersökning, som är publicerad i Studies in Higher Education, omfattar 102 nybörjarstudenter i historia som ställdes inför uppgiften att läsa historiska källtexter och resonera kring dem på ett inomvetenskapligt sätt. Studenterna delades in i tre grupper, och gavs först en träningsuppgift, sedan en kunskapstillämpningsuppgift (eng. transfer task). Båda uppgifterna bestod av faktafrågor (eng. recall), förståelsefrågor och en essäfråga. I träningsuppgiften fick en grupp ta del av källtexterna med annotationer som etiketterats enligt fyra enkla grundkomponenter för ett historiskt resonemang: kontextualisering, bekräftelse (eng. corroboration), källmedvetenhet (eng. sourcing) och närläsning. En annan grupp fick texterna med samma annotationer, men utan etiketter. En tredje grupp, kontrollgruppen, läste texterna utan annotationer. I tillämpningsuppgiften erhöll samtliga grupper texter utan annotationer. Resultaten visade en signifikant skillnad i essäfrågan mellan kontrollgruppen och gruppen som fått etiketterade annotationer, där den senare uppvisade en bättre förmåga att resonera som historiker, både i tränings- och tillämpningsuppgiften. Skillnaden mellan kontrollgruppen och gruppen som fått annotationer utan etiketter var dock inte statistiskt signifikant, och inte heller skillnaden mellan de båda annotationsgrupperna. För fakta- och förståelsefrågorna fanns inga signifikanta skillnader mellan grupperna, och forskarna drar härav slutsatsen att exempelannotationer varken underlättar eller försvårar den typen av uppgifter. Deras samlade hypotes var att signifikanta skillnader mellan de tre grupperna skulle uppträda i alla led av undersökningen, men det var alltså endast i essäfrågan, och endast mellan kontrollgruppen och gruppen som fått etiketterade annotationer, som en sådan skillnad kunde påvisas. Goldfarb Cohen & Tabak avvisar dock inte möjligheten att en större studie, med flera deltagare, skulle ha bekräftat den ursprungliga hypotesen.
Forskarna lät också de deltagande studenterna (utom dem i kontrollgruppen) muntligt kommentera vad de tyckte om att läsa texter med annotationer. De studenter som kommenterade tyckte antingen att annotationerna var hjälpsamma eller distraherande. Medan den upplevda hjälpsamheten ligger i linje med studiens design, är det kanske mera förvånande att vissa studenter uppfattade annotationerna som distraherande. Forskarna förklarar det utifrån tidigare forskning som visat att nybörjare uppfattar vetenskapliga problem och texter som enklare och mindre komplexa än experter gör. Med stöd i detta menar de att annotationerna bidrog till att problematisera texterna, även för läsare som angrep uppgiften med en förenklande strategi. Den ökade kognitiva börda som annotationerna medförde kan därmed på kort sikt lägga hinder i vägen för förståelse och inlärning, men på längre sikt ha en positiv inverkan.
Artikelförfattarna menar att etiketterade annotationer fungerar både som modeller för intellektuellt arbete och som förmedlare av komplexitet och ett problematiserande förhållningssätt. De argumenterar också för betydelsen av att tillämpa detta även inom andra ämnen för att öka grundstudenters disciplinära litteracitet.
Kommentar: Digitaliseringen har på flera sätt förändrat den akademiska praktiken, inte minst när det handlar om att läsa och kommentera texter. Det är lätt att ”infoga kommentar” i en digital text, oavsett om du själv eller någon annan har skrivit den. Ur ett tillgänglighetsperspektiv är detta förvisso inte optimalt, då kommentarer dels stökar till det visuella intrycket av en text, dels bryter upp det linjära läsandet. Kanske kan ändå ändamålet – att hjälpa studenter lära sig principerna bakom akademiskt läsande – helga medlen i detta avseende. Så varför inte pröva att göra som Goldfarb Cohen & Tabak: färgkoda kommentarerna och låt varje färg beteckna en intellektuell manöver som tillämpas i ditt ämne. Om du sedan ger studenterna kodnyckeln tillsammans med dina kommentarer förser du dem med akademiska läsglasögon, och då är möjligheterna goda att de förbättrar sin disciplinära litteracitet!
Text: Kristina Widestedt, Institutionen för mediestudier
Nyckelord: historiskt tänkande, annotationer, disciplinär litteracitet, digital läsning, nybörjare och experter
