I en artikel publicerad i International Journal for Academic Development tar sig två högskolepedagogiska utvecklare, Torgny Roxå och Katarina Mårtensson, båda verksamma vid Lunds universitet, an frågan om den egna yrkesrollen och hur den uppfattas av den ”vanliga” universitetsläraren. Utgör de i själva verket – omedvetet – en förtryckande kraft, eller fungerar de snarare som universitetslärarens befriare?
Bakgrund till artikeln är en rapport författad av en socialantropolog, som själv deltog som observatör under de högskolepedagogiska kurser, som artikelförfattarna gav för lärare vid Lunds universitet. Rapporten, som är mycket kritisk, kommer till slutsatsen, att såväl de högskolepedagogiska utvecklarna som de kurser, som dessa erbjuder, i själva verket har kommit att bli en del i ett större system, byggt på en neoliberalistisk grund, där utbildningen blir en handelsvara, vars värde endast mäts i ekonomiska termer, och där studenten får rollen av en konsument. I detta maskineri, där läran om konstruktiv länkning (constructive alignment) kommit att bli vårt rättesnöre och där varje aspekt av akademisk utbildningen numera ska vara strikt uppstyrd, formaliserad och mätbar, utgör de högskolepedagogiska utvecklarna och deras kurser ett centralt kugghjul. Risken, som rapporten lyfter fram, är att universitetsläraren samtidigt omyndigförklaras.
Roxå och Mårtensson menar i sin artikel att det kan finnas fog för delar av den i rapporten framförda kritiken. De beskriver hur högskolepedagogiska utvecklare kommit att bli experter på att organisera seminarier och kurser, vilka ytterst syftar till att påverka deltagarnas sätt att tänka och agera, samtidigt som man inom professionen kanske inte alltid i tillräcklig grad har reflekterat över de värderingar och högskolepolitiska ideologier, som man genom sina kurser medverkar till att implementera. Så hur kommer man då till rätta med problemen?
Här menar artikelförfattarna att de högskolepedagogiska utvecklarna, genom sin expertis när det kommer till att anordna kurser och andra mötesplatser för universitetslärare, har alla förutsättningar att bli en del av lösningen. Genom att erbjuda en struktur för verksamma lärare att förkovra sig, diskutera och utbyta egna erfarenheter kan de högskolepedagogiska kurserna bli ett forum för att pröva, ifrågasätta och utmana den gängse uppfattningen om syftet med högre utbildning.
I samverkan med de högskolepedagogiska utvecklarna får lärarkåren på så vis en möjlighet att återta en del av makten och initiativet inom den pågående högskolepedagogiska diskussionen. Det belyser samtidigt också det faktum, att diskussionen om syftet med, liksom utformningen av, högre utbildning utgör ett ansvar, som kollektivt åvilar var och en av oss, som i olika funktioner är verksamma inom universitets- och högskolesektorn. Kanske kunde vi börja med att för ett ögonblick stanna upp och reflektera över artikelns avslutande fråga: ”What do we do to other people, for what reasons, and from where do we draw our resources?”
Text: Annelie Gunnerstad
