När studenter möter kritiska perspektiv i sin utbildning, kan en obekväm stämning uppstå. Forskning har länge diskuterat hur undervisning om vetenskapliga perspektiv som problematiserar exempelvis genusrelationer, etnicitet/ras, nationalism eller sexualitet kan väcka motstånd och trigga negativa känslor hos studenter. Detta har tolkats på olika sätt, exempelvis som en ovilja att undersöka sina egna privilegier, som en följd av en nyliberal diskurs där strukturell makt inte erkänns, eller som en reaktion på att perspektiven problematiserar normer som tas för givet och gynnar den egna positionen.
I en nyligen publicerad artikel i Teaching Sociology, “Capturing Dis/Comfort and Navigating Transformation in the Gender Studies Classroom”, fördjupar två isländska forskare diskussionen om de känslor som väcks när studenter möter ett feministiskt perspektiv på universitetet. Utifrån tio års samlade kursvärderingar av en valbar och en obligatorisk kurs där frågor om genus och makt ingår, analyserar de vilka olika typer av känslor som väcks. De formulerar också förslag på hur lärare kan arbeta för att hantera studenters obehag i lärandesituationen.
Forskarna använder sig av begreppet affektiv dissonans för att tolka kursvärderingarna. På så sätt menar de att de fångar in olika former av känslouttryck som bottnar i en upplevelse av att ta del av något som inte stämmer med ens grundläggande förståelse av världen. Det skapas ett glapp mellan tidigare erfarenheter och perspektiv och den nya situationen. Det här kan skapa starka känslor av obehag, känslor som är svåra att intellektuellt kontrollera. Ställda inför nya och ovana sätt att tolka världen kan studenter också bli osäkra på sin förmåga att klara av studierna. Vad förväntas av mig här? Tänk om jag inte klarar kursen?
I kursvärderingarna uttryckte studenterna känslor av obehag både explicit och implicit. Explicita uttryck för känslomässigt obehag handlade till exempel om att studenten kände sig utpekad som fienden, och att det krävdes av honom att ”[…] blame myself for having been born in Iceland as a white heterosexual man” (s 8).
Implicita uttryck för obehag var exempelvis när kursinnehållet beskrevs i termer av att kursen var ovetenskaplig och förlegad, att den speglade lärarens personliga bitterhet eller att det handlade om hjärntvätt. Även om sådana utsagor inte explicit uttrycktes i form av känslor, menar författarna att de speglar ett obehag som kanaliseras till vad som framstår som en mer legitim kritik av lärarens subjektivitet eller kursens form och innehåll.
Det fanns emellertid också uttryck för positiva känslor i materialet, som när studenter skrev att de längtade efter seminarierna eller att de kände sig inspirerade och stimulerade. Men även i sådana grupper med i grunden positiva kursdeltagare framkom negativa känslor kopplade till undervisningen, inte minst i relation till studiekamraters reaktioner och avfärdanden. En student skrev om hur manliga studenter blev defensiva och upplevde kursen som ett personligt angrepp, och att hon önskade att läraren skulle ha ingripit mer i diskussionerna.
Så hur ska då lärare ta sig an det obehag som kan uppstå i diskussioner om exempelvis genusrelationer? För det första argumenterar författarna för vikten av att benämna problemet och diskutera det med kursdeltagarna. Ett konkret förslag är att utifrån tidigare kursvärderingar ha ett samtal om att kursinnehållet kan väcka negativa känslor, och resonera om vad detta kan tänkas bero på. På så sätt kan vissa förutfattade meningar om kursinnehållet adresseras, samtidigt som studenters känsla av alienation kan minskas. För det andra föreslås att studenterna ges större ansvar för och mer kontroll över det egna arbetet inom ramen för kursen. I artikeln beskrivs ett exempel där kursdeltagarna bjöds in att formulera diskussionsfrågor och tentafrågor och regelbundet fick i uppgift att själva relatera kursinnehållet till aktuella händelser.
Sammanfattningsvis menar forskarna att lärare bör engagera sig i att minska obehaget hos studenterna. Samtidigt slår de fast att ett visst obehag kan stimulera till lärande – att släppa taget om det invanda kan vara läskigt, men också belönande när världen växer. Målet måste därför vara att skapa förutsättningar för ”comfortable discomfort” – ett behagligt obehag.
Kommentar: Att uppleva obehag och otrygghet beskrivs ofta i pedagogisk litteratur som ett hinder för lärande. Trygga studenter, som känner sig lyssnade på och som trivs, verkar ha lättare för att ta till sig ny kunskap och reflektera över det egna förhållningssättet. Att fastna i en defensiv position, där det viktiga blir att avhända sig skuld, borgar inte för förändring och för en utvidgad världsbild. Mot den bakgrunden verkar förslaget att ge studenterna mer kontroll över undervisningen och sitt eget arbete som en god idé. Som vi tidigare har skrivit om i Aktuell högskolepedagogisk forskning visar studier att just känslan av självbestämmande hänger nära samman med självförtroende och med bättre studieresultat. Att öppet diskutera motstånd och känslor av obehag, istället för att släta över eller inte låtsas om den dåliga stämningen, kan säkert bidra till att minska frustration och ilska.
Samtidigt är det viktigt att påpeka att ett initialt obehag inte självklart hämmar kunskapsinhämtande och utveckling, utan tvärtom, som författarna också påpekar, kan vara ett viktigt led i en utvecklingsprocess. Jag tänker också att kurser som väcker känslor, även om de är negativa, har skapat ett engagemang och fått studenter att aktivt relatera till ”stoffet” - något som kan bidra till reflektion och utvecklad förståelse på lite längre sikt. Om sådan långsiktig betydelse av utbildning i kritiska perspektiv, vet vi ännu inte mycket.
Det är svårt att se hur undervisning om perspektiv som ifrågasätter det som framstår som ”naturligt” – som exempelvis sexualitet, genusrelationer eller nationella identiteter – helt kan undgå att generera motstånd. När maktrelationer och etablerade identiteter utmanas, formeras olika typer av motreaktioner, märkligt vore det annars. Kanske måste vi stå ut med att det skapas ett visst obehag när obekväma perspektiv står på agendan.
Text: Maria Wendt, Institutionen för ekonomisk historia och internationella relationer
Nyckelord: genusstudier, högre utbildning, pedagogik för obekvämhet, affektiv dissonans, omvandling
