I en artikel publicerad i Scientific American påvisas att denna typ av idéer korrelerar med en underrepresentation av kvinnor och afroamerikaner över hela det akademiska spektrat, och att stereotypa föreställningar om genialitet återfinns och påverkar individers val ända ner i lågstadieåldern.
Säg ”geni” och majoriteten kommer förmodligen tänka på en man som utmärkt sig inom sitt område och omgärdas av en aura av mystisk briljans. Einstein. Mozart. Ingmar Bergman. Idén om det vita, manliga geniet är stark och utmanas alltför sällan av resonemang kring dessa mäns historiska privilegier och tillgång till utbildning och maktpositioner. Men tron på betydelsen av medfödd talang varierar mellan olika ämnesområden. Författarna av denna artikel har samlat in svar från 2 000 amerikanska universitetsanställda inom 30 olika discipliner. Respondenternas åsikter om briljans och talang inom sina respektive ämnen har sedan jämförts med andelen kvinnor respektive afroamerikaner som tar ut doktorsexamen inom ämnet. Statistiken visar att färre kvinnor och afroamerikaner doktorerar inom discipliner där det finns starka åsikter om att medfödd talang och genialitet är nödvändiga för att lyckas inom ämnet. Sambandet återfinns både mellan olika områden (naturvetenskap, humaniora, samhällsvetenskap,…), och mellan olika ämnen inom ett och samma område.
I studien argumenterar författarna för att sambandet härrör från stereotypa föreställningar om exempelvis mäns och kvinnors intelligens, briljans och fallenhet för abstrakt eller kreativ tankeverksamhet. Alternativa förklaringsmodeller, som att kvinnor i högre utsträckning skulle undvika discipliner där långa arbetsdagar förutsätts (för att de ska hinna ta hand om barnen), eller att kvinnor skulle dras till ämnen med anknytning till mänsklig interaktion, utesluts i jämförelsen. Slutsatsen blir att kvinnlig underrepresentation inom vissa discipliner underhålls av evidensmässigt avskrivna men tankemässigt fortfarande levande fördomar — både kring betydelsen av talang och genialitet, och kring förekomsten av dessa attribut bland kvinnor och (åtminstone en) minoritetsgrupp.
Författarna har även gjort en närliggande studie, publicerad i Science, där de undersöker förekomsten av liknande föreställningar hos barn. Hundratals intervjuer med barn i åldrarna 5-7 år visar att egenskapen ”mycket, mycket smart” till övervägande del associeras med det manliga könet så tidigt som i sexårsåldern. I samma studie framkommer att flickor oftare än pojkar väljer bort aktiviteter som de fått beskrivna som passande för ”mycket, mycket smarta barn”. Och vidare: ju mer barnet självt associerar intelligens med det motsatta könet, desto mindre benäget är det att engagera sig i den förmodat intelligenskrävande aktiviteten.
Kommentar: Alla normer och stereotypa föreställningar behöver ständigt belysas och ifrågasättas. Ingen av oss är immun mot fördomar — inte ens (eller speciellt inte?) sådana som rör vår egen dagliga verksamhet — och som framgår av denna studie påverkar de ibland våra reaktioner och val mer än vi tror. Författarna till artikeln uppmanar oss att sluta använda ord som briljans och talang, då de riskerar att avskräcka individer som med tid och arbete säkerligen skulle kunna utveckla hög kompetens, men som just då inte känner igen sig i beskrivningen. Till detta skulle jag vilja tillägga att sökandet efter medfödd briljans åtföljs av en förväntan på ofelbarhet hos de som trots allt väljer att satsa på en akademisk karriär — och den förväntan drabbar även män. Om man antingen har ”det” eller inte, finns litet utrymme för uppriktigt utforskande av kunskapsluckor och ”dumma” frågor. I en sådan miljö ställs höga krav på individens förmåga att hantera omgivningens och egna förväntningar, något som inte heller nödvändigtvis korrelerar med faktisk förmåga eller potential.
Text: Emma Wikberg, Fysikum
