Artikeln ”Handledarens frågor: Att möjliggöra självständighet i ett handledningssamtal” som nyligen publicerats i tidskriften Högre utbildning, undersöker hur handledare går till väga för att stärka studenters självständighet i sina uppsatsarbeten och samtidigt balansera detta med maktpositionen som handledarrollen innebär. Studien, som genomförts vid ett svenskt lärosäte, visar att handledarna framför allt uppmuntrar självständighet och stödjer studenternas arbetsprocess genom sitt sätt att ställa frågor. Författaren spelade in och transkriberade ett antal handledarsamtal i början och slutet av uppsatsarbetet och hon kunde därigenom identifiera tre olika typer av frågor. Den första kategorin var öppnande och överlämnande frågor (här användes ofta frågan ”Vad har hänt sen sist?”) och den andra beskriver författaren som utvecklande och fördjupande frågor (till exempel ”Hur har du tänkt kring din metod?”). Vanligast var dock problematiserande och utmanande frågor (i materialet förekom exempelvis ”Vad gav din analys?” och ”Men du har inte börjat skriva än?”), alltså en sorts frågor som genom att vara lite provocerande skulle kunna tvinga studenten att formulera ställningstaganden kring sin undersökning. Alla handledare som deltog i studien använde dessa tre frågekategorier, och ungefär lika ofta. Det fanns däremot skillnader i när i processen de användes, alltså om de förekom mest vid de inledande eller de avslutande handledningstillfällena.
Studien är baserad på åtta handledningssamtal inom utbildningar av lärare respektive journalister, som hölls av fyra olika handledare. Handledarna var slumpmässigt utvalda ur ett större forskningsmaterial, där detta är en delstudie. Handledarmötena hölls antingen med enskilda studenter, eller med två studenter som skrev uppsats tillsammans. Samtalen, som var cirka 30 till 60 minuter långa, innefattade sammanlagt över 200 frågor.
Men, påpekar författaren, det finns en dubbelhet i handledarens roll som på olika vis påverkar hur frågorna formuleras. För även om uppdraget framför allt syftar till att stödja studentens utveckling och förmåga att arbeta självständigt, så innebär rollen som handledare också en maktposition: handledaren är inte bara experten utan också den person som förväntas rapportera om studentens grad av självständighet i arbetet till uppsatsens examinator. Handledarsamtal är alltså alltid asymmetriska till sin karaktär. Maktbalansen mellan handledare och student är ofrånkomlig, men undersökningsmaterialet visar att handledaren ofta gör sitt bästa för att släta över, eller i alla fall minimera upplevelsen av, den ojämna maktbalansen. Dubbelheten i handledaruppdraget – spänningen mellan att både styra och stödja studentens självständighet – är tydlig i samtalen som citeras i artikeln. Trots att både student och handledare är medvetna om maktrelationen, och att den inte sällan lyser igenom i materialet (i synnerhet i hur studenterna hanterar handledningssituationen) så förefaller handledarna göra sitt bästa för att tona ned sin auktoritativa och kontrollerande funktion, även om den ju är hela situationens grundförutsättning. Handledarna förefaller mycket angelägna om att upprätthålla en god relation.
Undersökningen visar inte på någon systematisk strategi från handledarens sida rörande vilka frågor som ställs, och när. Tvärtom framkommer att handledarna följer studenten: försöker locka fram svar, förstå deras strategier och puffa dem i rätt riktning. De frågor som ställs, och hur handledaren ställer dem, ökar chanserna till ett mer symmetriskt samtal än vad situationen egentligen innebär. Maktobalansen går aldrig att komma ifrån, men det hindrar inte att handledarna anstränger sig för att bibehålla en god relation som inte präglas av det underliggande maktperspektivet.
Studien visar dessutom att det är de problematiserande och utmanande frågorna som också är de vanligaste. Denna typ av frågor är de som ofta får projekten att röra sig framåt och som tydligast syftar till att stimulera självständighet hos studenterna. Inte desto mindre visar materialet hur handledarna försöker formulera sina utmanande frågor så att studenten inte uppfattar dem som kritik, som skulle kunna få dem att tappa ansiktet, utan istället ser dem som konstruktiva och möjliga att agera självständigt på. Artikelns många citat fångar upp skämt och skratt som lättar upp situationen och signalerar god stämning, den asymmetriska relationen till trots. Det är tydligt att handledarna inte följer ett specifikt system för hur och när de ställer frågor, utan arbetar på känsla. Olika strategier varvas i stunden, inte minst via många följdfrågor, för att nå det långsiktiga målet: att vägleda studenterna till självständighet och främja eget ansvar.
Kommentar: Underlaget för studien är inte så omfattande, utan framtaget från bara åtta handledarsamtal, genomförda av fyra handledare från två olika ämnen. Men trots detta begränsade underlag kunde ett stort antal frågor vaskas fram och alla vi som regelbundet handleder uppsatser känner lätt igen oss i det rikligt citerade materialet. Det är intressant att se att handledarna går så mycket på känsla: de formar samtalen utifrån studentens reaktion, ofta likt hur en terapeut skulle göra. Ibland handlar det helt enkelt mer om att väcka en reaktion, än att få ett specifikt svar på sin fråga. Jag tolkar resultaten som att rutin och erfarenhet är nycklar som gör handledningsuppdraget oändligt mycket enklare – det finns helt enkelt en rik egen fatabur att tillgå.
Studiens kategoriserande av olika frågetyper och hur och när de används känns kanske inte revolutionerande. Mycket forskning har gjorts inom området och den har kommit till ungefär samma resultat, om än med något annorlunda terminologi (se till exempel boken Dialog, samspel och lärande, red. Olga Dysthe, publicerad av Studentlitteratur 2003). Däremot sätter artikelns många citat, handledningssituationens maktbalans i blixtbelysning. Det är uppenbart att både handledarna och studenterna anstränger sig för att släta över att den finns. Handledarna försöker locka fram skratt, ställer ledande frågor, sänker ribban för frågornas komplexitet om gensvaret uteblir och pepprar med följdfrågor för att skapa energi och en känsla av eget mandat hos studenterna. Studenterna, å sin sida, plockar upp terminologin som används av handledaren och litteraturen – ibland missförstått, men kanske som ett sätt att signalera ett slags jämlikhet. Men de här försöken att osynliggöra situationens hela grundpremiss (den mellan lärare och student; expert och nybörjare), är de bara av godo? Eller riskerar de att devalvera värdet av handledarens auktoritet och erfarenhet? Vi vill ju alla upprätthålla goda relationer till våra studenter, inte minst för att de ska bli klara och inte skrämmas bort, men kanske innebär det också att vi löper risken att bli otydliga med de krav som måste ställas på deras arbeten.
Text: Magdalena Holdar, Institutionen för kultur och estetik
Nyckelord: handledning, frågor, uppsats, handledningssamtal, delaktighet, självständighet
