Pedagogiska praktiker som innehåller musik kan användas i många lärosammanhang, men är synnerligen väl lämpade för undervisning om politik och politisk teori, menar Kristofer J Peterson-Overton i en artikel i Journal of Political Science Education (2023). I texten utreds på vilka olika sätt musik kan användas pedagogiskt, och vad som är viktigt att tänka på i urvalet av musik. Ett musikaliskt verk har ofta förmågan att fånga studenternas intresse. Musik kan introducera en viss tidsperiod eller en särskild tänkare, men artikeln påpekar också att musik med fördel kan nyttjas som en primärkälla tillsammans med annan kurslitteratur, och studenter kan få i uppgift att analysera en sång eller ett visst musikstycke utifrån en särskild tematik eller ett visst perspektiv.
Ett viktigt argument som författaren för fram är att musik kan vara ett bra sätt att belysa en tidsperiod. För att förstå en viss ideologi eller en tänkares verk, är det viktigt att förstå den kontext som verket skrevs inom. Musik kan fungera som levandegörande av en epok och kan skapa en känsla av sammanhang, av vilka frågor, problem, bekymmer och förhoppningar som var i svang. Här lyfts olika exempel fram, alltifrån tydligt politiska ballader och sånger (som arbetarrörelsens musik eller rojalistiska sånger) till Mozarts Trollflöjten, den senare som ett paradexempel på upplysningstänkandet.
Ett annat sätt är att uppmärksamma de direkta kopplingar som finns mellan en viss tänkares idévärld och förhållande till musik. Som påpekas i artikeln är dagens ofta vattentäta skott mellan olika kulturella sfärer en på många sätt modern konstruktion. Bland annat visas hur flera av den politiska idéhistoriens portalfigurer själva komponerade musik, som Niccolò Machiavelli eller Jean Jaques Rousseau – den senare skrev exempelvis en på sin tid hyllad opera. Rousseaus musik reflekterar hans politiska intresse, menar författaren, och pekar bland annat på ”the valorization of pastoral innocence, esthetic simpliciy and radical democracy” (s 13). En tolkning av Rousseaus verk är att musikensemblen blir ett slags allmänvilja i miniatyr – där de skiftande rösterna/klangerna möts i dialog, och där den individuella viljan formas i enlighet med det allmänna bästa.
Artikeln uppmärksammar att för tänkare som Platon och Aristoteles var musik och politik nära sammanflätade. Musik föreställdes påverka moralen, och olika typer av rytmer, harmonier eller melodier tänktes ha olika känslomässiga effekter på lyssnaren (varav vissa uppfattades som mindre lämpliga än andra). Ett annat exempel som ges är hur Machiavelli satte stort värde på militärmusik, inte minst eftersom den var så effektiv för att skapa ordning och disciplin. Därtill har musikaliska verk haft stor påverkan på vissa tänkare – här tas Richard Wagner upp, en kompositör som ingående diskuterats av bland annat Nietzsche. Ett annat exempel är Adornos berömda, och mycket kritiserade, analys av Duke Ellington.
Musik kan även användas för att tydliggöra idésystem och teoretiska begrepp, menar författaren. Då kan det också fungera att använda musik som kommer från andra tidsperioder än den tid då idéerna föddes, och i artikeln listas exempel som John Lennons ”Working Class Hero” och Bob Marleys ”Them Belly Full” som bra ingångar för att förstå marxistiska grundbegrepp kopplade till strukturellt förtryck, samt villkoren för politiskt uppror.
Ett centralt argument i artikeln är emellertid att det krävs en hel del eftertanke för att musik ska fungera som pedagogiskt verktyg. Risken är att studenterna inte riktigt förstår poängen med att använda musik, och i värsta fall uppfattas det som lite patetiska försök av läraren att vara annorlunda och cool. Önskan om att vara samtidsrelevant kan också leda till ett urval av musik som snarare än att öka förståelsen kommer att banalisera ett visst tankeinnehåll, hävdas det. En annan fallgrop som diskuteras är att musiken i klassrummet kan reduceras till passiv underhållning, eller uppfattas mer som en slags paus – en ursäkt för att zooma ut – än som ett sätt att seriöst gripa sig an innehållet i kursen. Därför måste lärare fundera noga på urvalet av musik, inte minst i vilken utsträckning den verkligen bidrar till att belysa viktiga kontexter och begrepp. Därtill betonas vikten av att tydliggöra den pedagogiska poängen med detta inslag i undervisningen för studenterna.
Kommentar: När jag började undervisa i statsvetenskap i mitten av 1990-talet, roade sig lärarlaget med att ta fram låttexter som studenterna skulle analysera och koppla till olika grundtexter i politisk teori. Medan Ebba Gröns ”Staten och Kapitalet” kanske inte så överraskande kopplades till marxism, så var det roligare att se hur Ulf Lundell – på den tiden betraktad som åtminstone ganska vänsterradikal – kom ut som nationalromantiker och konservativ när studenterna oförskräckt relaterade ”Öppna landskap” till texter av Edmund Burke och Tage Lindbom.
Den här övningen var naturligtvis inte i närheten av så ambitiös eller genomtänkt som det angreppssätt som utvecklas i den här artikeln. Samtidigt som steget från att på ett lite enkelt sätt låta studenter analysera kända låtar och låttexter till att på allvar reflektera över de mångdimensionella relationerna mellan samhälle, politik och musik är inspirerande och imponerande, känns det också ganska svårt. Angreppssättet förefaller förutsätta en både bred och djup musikkunskap, om såväl klassisk som moderna musikuttryck, som troligen inte så många som undervisar i politisk teori, idéhistoria, ekonomi eller sociologi har.
Men kanske går det att närma sig frågan lite mindre ärevördigt. Medan artikelförfattaren gör en ganska stor poäng av att använda musik som är kanoniserad och rekommenderar lärare att undvika musikexempel med, som han skriver, ”oklar kulturell status” – med vilket i första hand avses samtida populärmusik – så tänker jag att sådan musik skulle kunna fungera utmärkt, beroende på syftet, förstås. I artikeln oroar sig författaren för att musik med vad som beskrivs som ett tveksamt artistiskt värde skulle underminera den pedagogiska poängen. Men även populärkulturella uttryck kan givetvis säga mycket om en tid och dess idéer – god smak eller inte. Och om syftet är att tydliggöra vissa begrepp och föreställningar spelar det kanske mindre roll om musiken i fråga kommer att gå till historien. Inom feministisk pedagogik har exempelvis Beyoncés musik ofta använts för att belysa och diskutera black feminism och intersektionella perspektiv.
Risken med att hålla sig till kanon är förstås också att följden lätt blir som i artikelns tabell med urval av exempel: ett curriculum där samtliga namngivna teoretiker och musiker/kompositörer är män.
Text: Maria Wendt, Institutionen för ekonomisk historia och internationella relationer
Nyckelord: Musik, politisk teori, aktivt lärande, populärmusik, musik under olika tidsepoker
