Detta sägs i ljuset av en artikel i tidskriften Teaching in Higher Education, där fyra lärare från Göteborgs universitet visar hur de har gått tillväga för att integrera akademiskt skrivande i sitt ämne, internationella relationer. De argumenterar för att huvuddelen av den befintliga forskningen om akademisk litteracitet, där skrivande ingår, har två svagheter. För det första fokuserar den övervägande på studenters erfarenheter, inte på lärares. För det andra har forskningen i stor utsträckning bedrivits vid engelskspråkiga lärosäten, där studenter sällan eller aldrig förväntas omvandla facktext på ett språk till akademiska texter på ett annat språk, och där en introduktionskurs i skrivande dessutom ofta utgör startpunkten för högre studier.
Artikelförfattarna vill beskriva akademisk litteracitet ur ett lärarperspektiv, som tillämpad pedagogisk praktik, och visa hur skrivundervisning kan stödja inlärningen av ämnesinnehåll om den ingår i ordinarie undervisning på ett genomtänkt och strukturerat sätt. De ger också en initierad och kritisk överblicksbild av Sveriges högre utbildningssystem och dess utveckling under de senaste trettio åren, med stöd i utvärderingar och rapporter.
Huvuddelen av artikeln ägnas åt presentation av och reflektion kring den pedagogiska design författarna utvecklat för en introduktionskurs (15 hp) i internationella relationer på grundnivå. Kursen har drygt etthundra studenter per termin, och ett ambitiöst upplägg där studenterna examineras genom obligatoriska seminarier, tre reflekterande loggboksinlägg och fyra skriftliga inlämningsuppgifter. Examinationsmomenten är centrerade kring akademiskt skrivande med hjälp av formativ återkoppling, kamratbedömning och skriftlig reflektion över den egna lärprocessen i form av loggbok.
Författarna är mycket konkreta i sin beskrivning av kursdesignen, eftersom de vill ge en inblick bakom kulisserna. Läsaren får således veta att artikelförfattarna utgick ifrån texttriangeln (Dysthe, Hertzberg & Hoel 2011) för att kunna ge strategisk feedback på endast en textnivå (till exempel struktur och argumentation) vid varje återkopplingstillfälle. De vinnlade sig också om att denna formativa återkoppling skulle vara uppmuntrande. Samma textnivåer användes vid kamratbedömningarna, som strukturerades med hjälp av frågor att ställa till texten. Genom en loggbok (reflective journaling) fick slutligen studenterna reflektera över utvecklingen av sitt eget skrivande, och ställa konkreta frågor till läraren. Därmed blev det lättare att ge var och en den hjälp som efterfrågades.
Artikeln avslutas med ett avsnitt om best practices och kvarstående utmaningar. Författarna redogör där för hur de utvecklat och strukturerat sitt sätt att ge instruktioner och återkoppling till studenterna, med hjälp av ledorden empatisk, explicit och reflekterande. De tar också upp utmaningarna med att ge alla studenter möjlighet till god kamratbedömning och att examinera studenternas texter på ett konsekvent sätt – samt den största utmaningen av alla: tiden det tagit dem att arbeta fram en kursdesign som gjort det möjligt att integrera akademisk litteracitet i den pedagogiska praktiken inom sitt ämne. Genom att på detta sätt sprida kursdesign och erfarenheter i en högskolepedagogisk artikel kan de sannolikt bespara många universitetslärare en hel del kursutvecklingstid. Därmed är deras artikel inte bara pedagogiskt kreativ utan också kollegialt solidarisk.
Kommentar: Jag uppskattar den här artikeln på flera nivåer. Den är systemkritisk i sin beskrivning av de strukturella problem som finns inom svensk högre utbildningssektor, vilket alltid är befriande. Den lyfter fram och erkänner de praktiska påfrestningar dessa strukturproblem innebär för oss universitetslärare, och som vi nog ganska ofta normaliserar och förminskar för att kunna eller orka utföra vårt vardagliga arbete. Den ger också konkreta förslag på hur vi, trots dessa problem och påfrestningar, kan hjälpa våra studenter att lära sig ämnesinnehåll, akademiskt språk och tänkande på en och samma gång. Förutsättningen är förstås att institutionsledningar kan se de långsiktiga vinsterna med att lägga resurser på att lära nybörjarstudenter det akademiska hantverket. Den kurs som beskrivs i artikeln kräver väldigt mycket lärararbete, men ger rimligen också stora kvalitetseffekter som blir tids- och resursbesparande längre fram i studenternas utbildning.
Man kan förstås ifrågasätta om vi alls ska lägga undervisningstid på akademisk litteracitet, med tanke på att Studie- och språkverkstaden finns och gör viktiga insatser, inte minst för studenter som skriver examensarbeten eller andra längre texter. Studie- och språkverkstaden har dock inte personalresurser att ge alla universitetets studenter skrivträning, och den har per definition inte i uppdrag att integrera akademisk litteracitet och ämnesundervisning. Samtidigt har vi ett gemensamt problem med sjunkande skrivfärdighetsnivåer bland studenterna. Kanske kan en utvecklad integration av akademisk litteracitet i ämnesundervisningen avlasta Studie- och språkverkstaden, så att den kan avlasta oss lärare genom att koncentrera sina resurser på de studenter som är i behov av extra stöd i sitt akademiska skrivande? Vad tycker du?
Text: Kristina Widestedt, Institutionen för mediestudier
Nyckelord: formativ återkoppling, lärarperspektiv, kamratbedömning, loggbok
