Vilka faktorer påverkar den enskilde lärarens möjligheter att utvecklas pedagogiskt i sin praktik? I artikeln "The influence of sociocultural and structural contexts in academic change and development in higher education" nyligen publicerad i Higher Education redogör författarna för olika faktorer som främjar respektive försvårar förändring och utveckling av undervisning i högre utbildning.
Studien genomfördes på tre institutioner som tillsammans ansvarade för ett utbildningsprogram vid ett svenskt universitet. Data bestod av semi-strukturerade intervjuer som genomfördes under en 12-årsperiod vid fem olika tillfällen. 24 lärare intervjuades vid två tillfällen var, och resultatet kombinerades med en analys av styrdokument i syfte att undersöka institutionens undervisningskultur, lärarnas individuella syn på undervisning och lärande, institutionens policy och strategi samt nationell kvalitetsutvärderingspolicy. Analysen av intervjuerna fokuserade på sociokulturella och strukturella förutsättningar som respondenterna upplevde bidrog till eller hindrade pedagogisk utveckling. Aktivitetsteorin Cultural-Historical Activity Theory (CHAT), som innebär att man tar hänsyn till hur olika faktorer i ett så kallat ’aktivitetssystem’ interagerar, användes som lins i tolkningen av intervjudata. Analysen ledde till att författarna kunde identifiera likheter och skillnader i de tre institutionernas ”aktivitets-system” och dessutom belysa motsättningar som förekom inom och mellan dessa. Man analyserade också institutionernas styrdokument avseende policy och strategi för pedagogisk utveckling i relation till svensk policy för kvalitetsutvärdering av högre utbildning.
Resultatet av studien visar att deltagarna identifierade fyra faktorer som antingen bidrog till eller försvårade pedagogisk utveckling: 1) undervisningskulturen, 2) det kollegiala stödet som fanns på institutionen, 3) institutionens policy och strategi ifråga om pedagogiska frågor, och 4) det sistnämda i relation till forskningspolicy och -strategi.
De tre studerade institutionella miljöerna skiljde sig dock åt ifråga om hur dessa faktorer stödde respektive försvårade pedagogisk utveckling. Deltagarna från två av institutionerna uppgav följande faktorer som försvårande för pedagogisk utveckling: a) att forskningen har högre status, något som kom till uttryck i institutionens kultur, ideologi och karriärstruktur, b) en avsaknad av incitament både för att utveckla sin pedagogiska skicklighet och att arbeta för att stötta studenternas lärande, c) att lärarna arbetar i ensamhet och varken har formella eller informella möten eller utbyten kring undervisningsfrågor. Pedagogiska initiativ som avspeglade en möjlig attitydförändring motverkades av såväl ideologiska ställningstaganden som praktiska val som gav forskningsaktiviteter företräde.
Vid den tredje institutionen – som var mer ekonomiskt beroende av sin delaktighet i programmet ifråga – präglades kulturen och arbetet av undervisning snarare än forskning. Där upplevde lärarna mindre motsättningar mellan sina egna och institutionens målsättningar med pedagogisk utveckling liksom i fråga om hur man vill arbeta med studenternas lärande. I motsats till de andra två institutionerna fanns här kollegialt stöd, lärarna samarbetade kring kurser, de diskuterade undervisning och lärande och upplevde det kollegiala klimatet som öppet och tillitsfullt. Här uppmuntrades lärarna att fortbilda sig och att driva pedagogiska utvecklingsprojekt och de upplevde att det hade förbättrat undervisningen.
Vilka strukturella förutsättningar fann man då i institutionella styrdokument avseende policy och strategi? Man fann att forskning prioriteras framför utbildning på så sätt att den ges en mer framträdande position och större finansiellt stöd. 2009 skrevs undervisning fram som lika viktigt, men skillnader i målformuleringar avslöjar skillnader i hur forskning och undervisning värderas. Medan målet för lärosätets forskning är att vara ”framstående” och ”internationellt erkänd” är målet att utbildningen ska vara ”attraktiv” och ”internationellt respekterad”. Liknande skillnader återfanns vad gäller den operationella aspekten; medan forskning ska utvecklas med hjälp av kreativa miljöer, topp-klassad infrastruktur och internationella nätverk, stannar intentionerna vad gäller utbildning vid att förbättra lärarnas pedagogiska skicklighet och att förhindra att studenter hoppar av sin utbildning
Fram till 2013 saknades incitament för utvärdering av de riktlinjer för pedagogisk utveckling som fanns i lärosätesövergripande policydokument. Då introducerade lärosätet ifråga en Pedagogisk Meriteringsmodell med finansiellt och karriärmässigt belöningssystem. Artikeln avlutas med att författarna konstaterar att detta strategiska initiativ återfinns inom ramen för en motverkande struktur eftersom det nationella kvalitetsutvärderingssystemet har fokus på resultat snarare än undervisnings- och lärande-processer. Dessutom undervärderar både lärosätesövergripande som nationell policy och strategi alltjämt undervisning i förhållande till forskning.
Kommentar: Resultaten i artikeln visar vilka faktorer i institutionens sociokulturella kontext som påverkar de individuella lärarnas och även institutionens pedagogiska utveckling. Resultaten antyder att mer strukturella faktorer i form av policy och strategi på lärosätes- och nationell nivå i sin tur påverkar de förstnämnda. En av de strategier som kan inverka på samtliga dessa nivåer, och som också genomförts av det lärosäte som är föremål för artikelns studie, är pedagogisk meritering. Genom att sätta fokus på och belöna lärare och ibland även institutionsmiljöer för pedagogisk skicklighet har sådana modeller potential att höja medvetenheten om och statusen på pedagogisk skicklighet, från individuell till institutionell och strukturell nivå (se Winka 2017). Sådana pedagogiska meriteringsmodeller blir nu allt vanligare, både vid svenska och utländska lärosäten
Text: Lotta Jons, Centrum för universitetslärarutbildning
