Hur gör studenter egentligen när de blir tilldelade ett problem eller en frågeställning: Var börjar de leta efter källor? På vilket sätt sållar de bland olika källor: Har de förmåga att kunna avgöra vilka källor som är relevanta och pålitliga beroende på vilket problem som de har till uppgift att lösa? Hur resonerar studenterna kring hur och varför de hanterar källorna på det materialet som de gör? Dessa frågor stod i fokus i denna färska studie.
Studien genomfördes vid ett engelskt universitet och de tio (10) studenter som ingick i studien studerade ett kandidatprogram i juridik. Studien gick till så att studenterna blev tilldelade en uppgift med två typer av uppgifter som skulle lösas. Den ena uppgiften handlade om materiell juridik (hur rättsläget i dag ser ut i förhållande till en viss fråga) och den andra var mer normativt inriktad (om det fanns ett tillräckligt starkt rättsligt skydd för en konkret fråga). Samtidigt som studenterna besvarade uppgifterna, skulle de filma sig själva och berätta hur, vad och varför de gjorde som de gjorde.
Ett skäl till att just både en materiell och en normativt inriktad fråga inkluderades är att det generellt inom juridiken finns skillnader i hur man närmar sig dessa typer av frågor, där särskilt värderingen och användningen av källor i allra högsta grad blir relevant. Rent generellt kan också sägas att det som är speciellt för juridik som vetenskaplig disciplin är att antalet källor som anses vara relevanta (och som kan säga något om juridik) är starkt begränsade till en viss krets av källor. Detta beror bland annat på respekten för att lagar och regler beslutas av en demokratisk vald församling. Med andra ord: det är särskilt tacksamt att genomföra en studie av hur just juriststudenter använder och tänker kring användningen av källor, eftersom de känner till att det finns ett begränsat antal källor som är juridiskt relevanta. Därför tränas juriststudenter fortlöpande i hur de förväntas att göra för att dels hitta källor som är relevanta i förhållande till den aktuella uppgiften, dels värdera de källor som de hittat.
Även om artikelförfattarna själva påpekar att resultatet, med hänsyn till antalet studenter som ingick i studien, nödvändigtvis inte är representativt och därför inte alltför långtgående slutsatser kanske kan dras, görs flera iakttagelser i studien. En övergripande slutsats är att studenterna verkade söka efter källor på ganska planlöst sätt, där de grep efter lättillgänglig och enkel information snarare än att försöka kunna besvara frågan om materiell juridik med hjälp av officiella och relevanta källor. Här noterar artikelförfattarna exempelvis att studenterna föredrar inofficiella källor såsom Google framför officiella källor såsom elektroniska (juridiska) databaser, läroböcker och akademiska artiklar. Men vissa studenter använde Google som ett sätt att leta sig vidare till andra typer av källor, såväl officiella som andra typer av källor.
Då undrar man förstås: Varför gjorde studenterna såhär? Av de inspelade filmsnuttarna framgår att de gjorde så för att undvika att läsa ”tungrodd” textmassa. Studenterna menade exempelvis att det var för jobbigt att läsa de officiella källorna, när det var bättre att på kortare tid och mer effektivt ta del av den första bästa sökträffen på Google. En del studenter menade också att mer texttunga, officiella, källor var mer svårlästa eftersom de inte fullt ut förstod allt som stod där. Helt enkelt: de valde mer lättläsliga och enkla källor framför sådana officiella källor som kan säga något om juridiska frågeställningar.
Ett annat resultat som lyfts fram är att studenter hade mycket svårt att se skillnaden mellan vilka källor som var relevanta för att besvara den materiella respektive normativa frågan. Här kan inflikas att eftersom materiella frågor inom juridik handlar om vad lagen säger i en viss fråga i dag, handlar normativa frågor typiskt sett om hur juridiken ”borde” vara. Det gör förstås att olika källor behöver användas för att på ett insiktsfullt vis kunna besvara dessa olika typer av frågor. Så hur gjorde då studenterna här?
Ja intressant nog förefaller de inte riktigt ha förstått hur man ska närma sig frågor av mer normativ karaktär. I stället för att i förhållande till den här typen av frågor referera till och använda sig av mer officiella källor (såsom artiklar i akademiska tidskrifter, analyser i olika textböcker o.s.v.) som i normativa källor bidrar till ett djuplärande, så förefaller studenterna ha använt samma material som för att besvara den materiella frågan. Studenterna uttrycker det så att de uppfattade mer normativa källor som svårhanterliga. En del struntade därför helt i att ens eftersöka källor som kan ge stöd i förhållande till frågor av mer normativ karaktär.
Uppseendeväckande nog förefaller studenterna också tycka att källor som faktiskt var relevanta för den normativa frågan över huvud taget saknade relevans för att förstå hur juridiken ser ut i dag. Men i själva verket är det ju tvärtom! Om man som student förstår olika normativa aspekter – exempelvis vilka rättspolitiska argument som ligger bakom en viss lag eller regel – så har man betydligt bättre förutsättningar att förstå hur lagen fungerar i dag. Just detta gör också artikelförfattarna en poäng av. Genom att inte lägga ned tid på att ta del av och läsa källor som hanterar frågeställningar och problem av mer normativ karaktär, leder det till att studenterna använder sig av ett ytlärande i stället för ett djuplärande. Artikelförfattarna föreslår därför att man i kursplanen (liksom i upplägget av undervisningen) tydliggör vikten av källor av mer normativt slag. Det är för övrigt en helt rimlig slutsats. På en universitetsutbildning bör studenterna rimligen kunna hantera frågor av mer normativ karaktär, där det kanske inte alltid finns ett givet svar men det akademiska förhållningssättet ligger just i att kunna identifiera olika relevanta argument som förekommer i relevanta källor (av mer normativ karaktär) och sedan kunna värdera dessa argument.
Kommentar: Även om studien är förhållandevis begränsad vad gäller antalet studenter så gör artikelförfattarna flera generella iakttagelser som är värda att lyfta fram. De resultat som framkommer innebär att vi universitetslärare måste tänka efter noga och länge om hur vi lägger upp kurser och undervisningen. Om man utgår från att resultaten också är relevanta för svenska förhållanden, betyder det att vi behöver fundera betydligt mer över hur man får studenter att inte använda Google som främsta källa för att ta reda på vad som gäller eller resonemang i mer normativa frågor. Vägen framåt är att redan i ett tidigt stadium på ett universitetsprogram tydligt fokusera på värdet av det akademiska förhållningssättet: att använda originalkällor, att lära sig strategier för att ta sig an mer tungrodda texter, att i betydligt högre grad använda akademiska texter publicerade i tidskrifter (som genomgått peer-review) och – det som styr studenterna mest – att examinera på innehållet i officiella källor och som utgör kurslitteratur. På det viset skapas förhoppningsvis bättre förutsättningar att främja ett djuplärande. I slutändan gynnar det inte bara studenterna själva, utan också samhället i stort: Hur ska vi annars kunna få självständigt tänkande studenter (som klarar av att hantera situationer, problem och uppgifter där Google saknar svaret)?
Text: Dennis Martinsson, Juridiska institutionen
Nyckelord: Juristutbildningen, efterforskningsförmåga (research skills), officiell kunskap, inofficiell kunskap, analytisk förmåga
