Studien, som finns rapporterad i Innovations in Education and Teaching International, är gjord av en forskargrupp i Toronto. 412 förstaårsstudenter i psykologi inplacerades slumpmässigt i tre grupper (varav en kontrollgrupp), och besvarade ett frågeformulär två gånger med ett halvårs mellanrum. Under den mellanliggande perioden fick studenterna ta del av de sex forskningspresentationerna, vid sex olika tillfällen. 222 studenter besvarade formuläret båda gångerna, och det är alltså deras svar som utgör studiens empiriska underlag. Frågorna i formuläret var uppdelade i tre abstraktionsnivåer. En fokuserade på forskning i psykologiämnet, en annan fokuserade på forskningen vid deras universitet, och en tredje på forskning i allmänhet.
Efter att ha besvarat formuläret för första gången fick en studentgrupp ta del av sex korta videoföreläsningar à 9 minuter, där tre kvinnliga och tre manliga forskare presenterade sin forskning. En annan grupp fick möta samma forskare i sal vid sex olika tillfällen, och de presenterade sin forskning på samma sätt, och lika kort, som i videopresentationerna. Den tredje gruppen, kontrollgruppen, fick mejl med länkar till forskarnas skriftliga presentationssidor på universitetets webb. När grupperna efter sex månader fått del av samtliga sex forskningspresentationer fick de återigen besvara frågeformuläret. Analysen av svaren från de båda frågetillfällena visade signifikanta skillnader mellan kontrollgruppen och gruppen som sett videopresentationerna. Videogruppen hade fått en mer positiv inställning både till forskning i psykologi, forskningen vid det egna universitetet och forskning i allmänhet.
Artikelförfattarna drar slutsatsen att korta forskningspresentationer kan ha stor betydelse för att integrera forskning i grundutbildningen och minska avståndet mellan utbildning och forskning. Deras hypotes att möten med forskare i sal skulle ha den största effekten bekräftades dock inte, och de har två alternativa förklaringar till detta. Den ena är att forskarna instruerats att ge exakt samma presentation i sal som på video, vilket minskade forskarnas möjligheter till spontan kommunikativ interaktion och eventuellt gav ett stelt intryck. Den andra och huvudsakliga förklaringen är att unga studenter (respondenternas genomsnittsålder var 19 år) förknippar videor med lustdrivet lärande, och att de därför mottogs som välkomna avbrott i undervisningen. Författarna understryker att videopresentationer av forskning har stora utvecklingsmöjligheter, och inte behöver följa föreläsningsformatet utan till exempel kan inkludera filmklipp från forskningsmiljöer och skildra olika steg i konkreta forskningsprocesser. Att en videopresentation dessutom enkelt kan spridas till olika studentgrupper och spelas upp av enskilda studenter flera gånger gör den till ett resurseffektivt verktyg för integration av forskning och utbildning.
Kommentar: Som universitetslärare betonar vi gärna betydelsen av mötet med studenter i sal. I den omedelbara kommunikationssituationen i det fysiska rummet känner vi oss kanske som allra mest inspirerade och stimulerade, oavsett om vi ska hålla en föreläsning eller kort presentera vår egen forskning. Men unga studenter idag är uppvuxna med YouTube och vana vid att lära sig saker genom videopresentationer: gör-det-själv-filmer, produktdemonstrationer, TedTalks… Vi som arbetar med högre utbildning och forskning kan dra nytta av denna allmänna video-litteracitet som ett pedagogiskt verktyg för att berika våra kurser – och vi kan börja redan idag. På Stockholms universitets YouTube-kanal, New research from Stockholm University, finns just nu ett femtiotal korta filmer på engelska om forskning i olika ämnen. Filmade forskningspresentationer på svenska finns på https://www.su.se/forskning/filmnyheter-forskning.
Text: Kristina Widestedt, Institutionen för mediestudier
Nyckelord: utbildningsutveckling, forskningsintegration, pedagogik, forskning i grundutbildningen, högre utbildning
