Det du gör när du ställer dessa frågor till dig själv är att öppna dörren för att tillämpa konstruktiv länkning på lektionsnivå. Enligt en ny artikel i tidskriften Active Learning in Higher Education har detta många goda effekter, både för studenter, kollegium och enskilda lärare. Glory Tobiason, som skrivit artikeln, har varit delaktig i uppbyggnaden av ett högskolepedagogiskt utvecklingsprogram vid UCLA som kallas ”Peer-Assisted Reflections On Student Learning” (PAROSL). I svensk kontext skulle detta program närmast beskrivas som en återkommande kurs. Programmets övergripande mål är att hjälpa lärare att använda sig av konstruktiv länkning och på så sätt öka inslagen av aktivt lärande i undervisningen. För att uppnå detta har man utvecklat ett system för kollegial observation, dialog och reflektion kring enskilda undervisningstillfällen. Deltagarnas lärande sker huvudsakligen genom icke-utvärderande samtal kring observerade lektioner. Samtalen är strukturerade kring frågor som uppmuntrar till reflektion och fokuserar på studenternas lärande snarare än på lärarens undervisning.
Deltagarna i programmet väljer själva vilken kollega de vill arbeta med. Var och en observerar och observeras vid två undervisningstillfällen. Efter den första observationen ska de pröva ett nytt undervisningsinslag eller upplägg som de resonerat fram med sin kollega och en pedagogisk expert/pedagogisk utvecklare. Samtal och observationer dokumenteras i formulär som deltagarna får behålla efter slutfört program. Artikelförfattaren deltog själv som pedagogisk expert i programmet, och samlade på så sätt in det empiriska materialet till studien .
Redovisningen av resultaten behandlar först frågan om hur lärare förstår och använder konstruktiv länkning. Svaren följer tre teman, som korresponderar med tre principer för konstruktiv länkning på lektionsnivå. Det första temat kallas ”lärandet konstrueras av studenterna”. Flera deltagare beskriver här hur deras sätt att tänka på sin undervisning förändrades när de ställdes inför frågor som gjorde det tydligt att de noggrant planerade vad de själva skulle göra under lektionerna, men inte vad studenterna skulle göra.
Det andra temat, ”lärandemål styr undervisnings- och läraktiviteter”, visar hur deltagarna hjälptes av att artikulera vad de ville att studenterna skulle lära sig vid ett specifikt undervisningstillfälle. Detta kunde användas som framåtblickande lärandemål och styra planeringen av kommande lektion, men också i bakåtblickande reflektioner över den lektion som just ägt rum.
Det tredje temat kallas ”lärandemål styr formativ bedömning”, och behandlar hur studenters inlärning kan synliggöras under lektionstid. Här fick flera deltagare aha-upplevelser, skriver Tobiason. Ett exempel som tas upp är studentredovisningar, där det ofta är tydligt vad de som redovisar har lärt sig, men otydligt vad de studenter som lyssnar ska lära sig av redovisningarna, och hur de kan visa det.
Den andra forskningsfrågan, om vilka element i högskolepedagogisk utbildning som bidrar till ökad förståelse av konstruktiv länkning, utkristalliserar två betydelsefulla faktorer i PAROSL-programmet. För det första: fokus på det enskilda undervisningstillfället. Att tillämpa konstruktiv länkning på mikronivå gjorde logiken konkret och hanterbar för deltagarna, och många kände att det var lätt att lägga upp sin undervisning utifrån detta tänkesätt. För det andra: frågorna som strukturerar observationer och reflekterande samtal. Här beskrev flera deltagare att frågornas enkelhet och jargongfria språk gjorde att de kändes angelägna och inbjudande att reflektera kring .
Kommentar: Ibland behövs det bara en enkel fråga: vad vill du att studenterna ska lära sig på din föreläsning nästa vecka? Om man då börjar med ett svepande svar av typen ”allt om den medierade kommunikationens historia”, och sedan, ensam eller tillsammans med en kollega, resonerar sig fram till att det viktigaste faktiskt är ”fyra kommunikationsteknologiska förändringar” – ja, då har man rensat bort ganska mycket onödigt föreläsningsprat och kan fokusera på läraktiviteter istället. Studien anlägger förvisso ett rent lärarperspektiv, och säger alltså ingenting om huruvida berörda studenter upplever att konstruktiv länkning på lektionsnivå förbättrar deras inlärning. Dessutom kan man invända att upplägget av PAROSL-programmet verkar lite för resurskrävande för att rakt av kunna överföras till ett genomsnittligt svenskt universitet. Men det betyder inte att vi inte kan använda konstruktiv länkning på lektionsnivå i vår egen undervisning. Så sätt upp det här på att göra-listan, oavsett om du är lärare, studierektor eller pedagogisk utvecklare!
Text: Kristina Widestedt, Institutionen för mediestudier
Nyckelord: Konstruktiv länkning, läranderesultat, kollegial observation, studentcentrerad undervisning
