I artikeln Who’s Afraid of the Big Bad Methods? Methodological Games and Role Play publicerad i Journal of Political Science Education, redovisar författarna Nina Kollars och Amanda M. Rosen effekterna av att använda sig av studentaktiverande undervisningsformer, främst spel av olika slag, inom kurser i vetenskaplig metod för statsvetare. Tidigare studier ger vid handen att en majoritet av studenterna redovisar en hög grad av upplevd oro och en påtaglig brist på entusiasm inför sina metodkurser. Studenterna förstår heller inte på vilket sätt metodkurserna skulle vara relevanta för ämnesstudierna, och många av dem fasar för att behöva läsa dessa kurser. Samtidigt visar tidigare forskning att användande av rollspel, eller andra spel med fokus på vetenskapsmetodik, inom undervisningen kan främja studenternas inlärning, öka deras engagemang och samtidigt minska deras oro över metodkursen.
Artikeln, som också redogör för författarnas egna erfarenheter av att använda olika typer av spel inom metodundervisningen i statsvetenskap, fungerar som en uppmaning till vidare spelutveckling, inriktad just på metodologiska aspekter. Sådana saknas i allt väsentligt idag. Samtidigt ger författarna några spännande exempel på hur befintliga spel, primärt avsedda för ämneskurser, med vissa justeringar kan anpassas till metodundervisningens behov. Till exempel kan ett vanligt förekommande rollspel i form av en mordgåta – populärt för temamiddagar – användas för att låta studenterna prova på att tillämpa grundläggande forskningsmetodik, men under prestigelösa och underhållande former.
Även om det inte rör sig om en forskningsartikel, och resultaten därför bör tolkas med viss försiktighet, redogör författarna för mycket spännande erfarenheter av att använda spel inom metodkurser. Redan efter första lektionen, då ett första spel genomförts, rapporterar studenterna en påfallande minskning av den självupplevda oron inför kursen, liksom en ökad tilltro till den egna förmågan att framgångsrikt klara metodstudierna.
Resultaten ligger helt i linje med tidigare forskning om de positiva effekterna av att använda studentaktiverande undervisningsmetoder, däribland spel. En fördel med de spel, som författarna diskuterar, är att de relativt enkelt låter sig anpassas till studentgrupper av varierande storlek. Några av dem fungerar utmärkt att genomföra på nätet, och passar därför väl också för distanskurser. Eftersom olika spel illustrerar olika teoretiska utgångspunkter kan de med fördel kombineras under kursens gång. På så vis får man en allsidig belysning av olika vetenskapliga angreppssätt, och studenterna erbjuds en möjlighet att själva bedöma för- och nackdelar med olika teorier.
Kommentar: Det kanske mest intressanta med artikeln är att den visar hur man, med hjälp av studentaktiverande undervisningsmetoder, i grunden kan förändra studenternas upplevelser av metodkurserna. Från att initialt ha sett kursen som ett nödvändigt ont, som man i värsta fall fasar för att ta sig an, rapporterar studenterna ett ökat intresse för kurserna, de har lättare att se syftet och den praktiska nyttan med metodkurserna och, inte minst viktigt, de redovisar en starkare tilltro till den egna förmågan att använda sig av vetenskaplig metodik inom den egna disciplinen. Uppgiften, att bibringa studenterna ett vetenskapligt förhållningssätt, till sitt ämne och till omvärlden, utgör en av universitetens främsta uppgifter. Författarna erbjuder konkreta förslag på hur vi som lärare kan fullgöra den uppgiften på ett för studenterna mindre traumatiskt och mer engagerande sätt.
Text: Anneli Gunnerstad, Juridicum
