Lyssna in studenters vilja att lära
Carra Hood redovisar och analyserar svaren från en enkät våren 2014 riktad till alla studenter på ett statligt universitet i USA i ”Bringing Students’ Voices into Campus Conversations about Essential Learning Outcomes: A Survey of Students at a Mid-Sized State University”. Två av frågeställningarna i enkäten gällde vad studenterna själva ansåg att de borde lära sig och om de ansåg att betygen reflekterade lärandet (det vill säga de nyvunna kunskaperna). Avseende den första frågan konstaterar Hood, att studenterna lyfte fram liknande examens- och lärandemål som förordningar och kursplaner men att rangordningen skilde sig åt. Störst skillnad var det för målet ”karriärförberedelse” (Career Preparation), vilket studenterna angav som allra viktigast medan det hamnade betydligt längre ned, om det ens fanns med, i utbildningsledarnas prioriteringslista. Lika intresseväckande är det att drygt 43 procent av alla studenter menade, att de betyg de erhållit bara till viss del (in some ways) eller inte alls reflekterade vad de hade lärt sig.
Enligt Hood visar enkätresultaten sammantagna, att studenter är ganska väl medvetna om vad de vill lära sig och varför de vill lära sig detta. Det är något som utbildningsledare på olika nivåer borde utnyttja bättre i syfte att få fler och mer engagerade studenter, vilket i sin tur kan förbättra resultaten på sikt och även ge fler sökande till utbildningarna.
Studentmedverkan förändrade kursen
I ”Working as Partners: Course Development by a Student-Teacher Team” beskriver och analyserar kollegor vid Uppsala universitet arbetet med att göra om en kemikurs. Det är en process där studenterna ges makt att bidra till revidering av en tidigare kursplan, välja kurslitteratur och designa läromaterialet tillsammans med lärarna inom ramen för så kallade ”utvecklande partnerskap” (development partnerships). Arbetet under läsåret 2013-14 var i viss mån tidskrävande, men efter en tids förberedelser fungerade arbetslagen väl, menar Charlotta Bengtson med flera. Slutresultatet blev en ”signifikant” förändrad kursplan med tillhörande kursbeskrivningar, ett ”högkvalitativt” läromaterial, och ”högre nivåer” av studentnöjdhet med kursen än tidigare – vilket främst, enligt genomförda kursutvärderingar, berodde på fler seminarietillfällen istället för föreläsningar och mer tid åt handledning, muntliga diskussioner och redovisningar.
De mest kritiska faktorerna för framgång med projektet, menar artikelförfattarna, var för det första att attrahera intresserade studenter. Det lyckades först efter flera försök; efter att projektet och dess förväntade resultat förklarats ingående och definierats väl och då studenterna förstått att de faktiskt var i majoritet och hade inflytande (dock behöll de kursansvariga vetorätten). Den andra nyckeln till framgång, vilken framhölls av såväl studenter som lärare, var att så kallade pedagogiska utvecklare lånades in externt för att agera bollpank åt projektdeltagarna. Detta tillförde både pedagogisk/didaktisk expertis och en ”förhandlingspart/problemlösare”, hela tiden tillgänglig för arbetslagen. Det tredje framgångsreceptet var att universitetet centralt gav projektet finansiellt stöd via tilldelade utvecklingsmedel, det vill säga att institutionen själv inte behövde betala fullt ut för vad de möjligen ansåg vara ett riskabelt försöksprojekt, samt att även studenterna fick viss ersättning för investerad tid.
Samverkan studenter och lärare skapar förståelse och engagemang
I den tredje artikeln, ”Taking a Community Approach to Curriculum Change”, beskrivs och analyseras ett projekt som inkluderar en akademisk gemenskap vidare än universitetsinstitutionen. En grupp av kurs-/terminsansvariga, lärare och studenter, forskare och alumni på ett eller annat sätt kopplade till biologprogrammet på ett amerikanskt universitet deltog i skapandet av en ny introduktionstermin. Återigen framgår att mervärdena av den intellektuella processen var många. Det som forskarna Sarah Dalrymple, Anna Auerbach och Elisabeth Schussler lyfter fram som allra viktigast var för det första att förståelsen ökade mellan de deltagande aktörerna för deras respektive, och ganska så olika, intressen för och syften med utbildningen. För det andra att engagemanget ökade bland både studenter och lärare på utbildningen. En av få negativa effekter som lyftes fram av deltagarna själva och forskarteamet var tidsåtgången, i synnerhet för de aktiva lärare som var med i projektet. Men eftersom de kom från hela biologiutbildningen, både från grund och avancerad nivå, så spreds projektbemanningen på flera av institutionens lärarlag.
Fördelarna tycka alltså överväga nackdelarna med att engagera studenter och andra sakkunniga utanför lärarlagen i skapandet och närandet av nya utbildningar. Det tycks vara en av lärdomarna och uppmaningarna från ovan nämnda artikelförfattare. Uppmärksammade svårigheter ska naturligtvis också tas på allvar. Det handlar, föga överraskande, till stor del om resurstilldelning och om att få intresserade personer med olika, kompletterande kunskaper att investera tid och jobba hårt tillsammans. Och det handlar om att utbildningsledare och institutioner ska våga tänka och pröva nytt – samtidigt som man är beredda att ta det fulla ansvaret för det som görs även i genomförandefasen.
Text: Paul Sjöblom, Historiska institutionen
