Referenshantering är en kunskap som många undervisande lektorer kommit att bemästra över tid, snarare än lärt sig genom att undervisas i det. Det är med andra ord något som många av oss försöker träna våra studenter i utan att haft erfarenhet av liknande studier själva. Ofta underordnas också referenshantering annat lärande: den är en aspekt av examinationen, eller uppsatsskrivandet. Korrekta referenser och att skriva "med egna ord" är en förutsättning för godkänt resultat. Det undanröjer risken för plagiat, men utöver det kan motiven uppfattas som abstrakta av studenterna. Om originaltexten säger allt så bra, vad är då meningen med att ändra i den? Om mina egna ord inte låter akademiska nog, hur ska jag då kunna bli godkänd?
En studie vid Språkverkstaden vid Stockholms universitet, och som nyligen publicerats i tidskriften Högre utbildning, avsåg att undersöka studenters förhållningssätt till vetenskapligt skrivande, med särskilt fokus på referenshantering. Genom djupintervjuer och analyser av studenternas arbeten utkristalliserade sig fyra kategorier, som spände mellan total omedvetenhet om syftet med vetenskapliga referenser, till insiktsfulla reflektioner kring hur referenserna gjorde att den egna texten blev en del av en större forskningskontext. Minst avancerade var den grupp studenter som liknade handlingen "att referera" med omformulering av annan text, i stort sett enbart drivet av att bli godkänd på uppgiften. Nästa kategori beskriver artikelförfattarna som refererat som enbart "sammanfattar en källas innehåll". De delar som verkar relevanta lyfts ut och texten byggs ihop som ett lapptäcke (eng. patchwriting), där korta sammanfattningar av olika texter läggs intill varandra. Källorna förefaller också väljas ut för att de bekräftar, snarare än problematiserar, studentens argument. Det tredje förhållningssättet innebar att studenterna kunde skapa länkar mellan idéinnehållet i olika källor. Den egna texten blir självständig och syntetiserar, snarare än sammanfattar, det refererade materialet. I den fjärde och sista kategorin som forskarna identifierade återfanns de studenter som såg referenserna som en möjlighet att göra det egna arbetet till ett bidrag i det vetenskapliga samtalet.
Forskarnas avsikt med studien var att identifiera hur studenter förstår och resonerar kring referenshantering, för att på så sätt kunna ringa in vilken typ av undervisning som kan stödja dem bäst. De konstaterar att den vägledning som ofta ges är otillräcklig, eller till och med kontraproduktiv. Att be studenter skriva "med egna ord" hjälper inte den tycker sig sakna förmåga att skriva på ett sätt som lever upp till standard. Då kan det uppfattas som bättre (och mindre pinsamt) att byta ut ett begrepp eller två, eller kasta om ordföljden i en refererad mening. Forskarna menar också att undervisning om referenshantering behöver lyfta fram refererandets intertextuella funktioner, det vill säga hur själva idéhållet i olika texter, snarare än enstaka meningar eller korta stycken, gör det möjligt att driva egna argument. Slutligen konstaterar de att formen för skrivuppgiften i mångt och mycket styr studenternas möjlighet att erövra kunskapen om akademisk referenshantering. Medan en hemtentamen inte lämnar så mycket utrymme att testa mer komplexa kopplingar mellan texter, kan en akademisk uppsats vara den plats som gör detta möjligt. För vore det inte dags att mer systematisk och konsekvent introducera studenterna till den kunskap om referenshanteringens alla möjligheter, som många av oss andra fick klura ut på egen hand.
Kommentar: I takt med att fusket vid examinationer verkar öka vid svenska lärosäten, blir det alltmer angeläget att hitta hållbara lösningar för att motverka det. Den form av fusk som lättast fångas upp, är plagiat — men i vilket utsträckning är plagiatet ett medvetet fusk och när är det mer en fråga om okunskap om hur man refererar till källor och litteratur? Och finns det plagiat som inte fångas upp, men kanske borde det? Även om studien är begränsad i omfång, med ett drygt tiotal studenter från humaniora och samhällsvetenskap, som alla sökt skrivstöd på Språkverkstaden, så pekar den ut flera oväntade utmaningar för lektorer. Instruktioner som lektorn kan uppfatta som tydliga ("skriv med egna ord" eller "följ referenssystemet som beskrivs i handledningen för uppsatsskrivande") skjuter uppenbart ofta bredvid målet, i synnerhet om studenten har svårt att få till ett akademiskt språk alls.
Forskarnas hierarkisering av de fyra nivåerna, från minst till mest avancerad referenshantering, bygger på en föreställning om att sammanfattning av text är en nästan oreflekterad verksamhet. Sammanfattningar kan däremot vara en viktig byggsten för förståelse och analys. Det kan vara värt att reflektera kring hur vissa aspekter av referenshantering återfinns i fler än en av de kategorier som identifieras i artikeln och att de inte alltid är så enkla att förklara eller teoretisera kring. Jag håller med författarna om att referenshantering på många sätt är ett slags tyst kunskap, som vi ofta lärt oss att bemästra under många års verksamhet som forskare och handledare. Kanske kan studier som den här motivera oss att sjunga ut istället?
Text: Magdalena Holdar, Institutionen för kultur och estetik
Nyckelord: refererande, akademiskt skrivande, plagiat, fenomenografi, variationsteori
