När Catherine Wilkinson vid Liverpool John Moores University anställdes som universitetslektor genomlevde hon en plågsam period av tvivel på sin egen professionella och intellektuella kapacitet. Om detta har hon gjort en autoetnografisk studie, ”Imposter syndrome and the accidental academic”, som publicerats i International Journal for Academic Development (2020).
Studien bygger på de dagboksanteckningar Wilkinson under fyra månaders tid förde i samband med sin undervisning. Hon antecknade i nära anslutning till varje undervisningstillfälle, ibland före, ibland efter, ibland både och. Dagboksanteckningarna fokuserade på hennes känslor inför undervisningsuppgiften, och på upplevelsen av att hon var såväl intellektuellt som professionellt otillräcklig för denna uppgift. Hennes beskrivning och analys av bluffsyndromet ”inifrån” sätter den enskilda personen/läraren i centrum utan att förlora kopplingarna till universitetslärarrollen och dess arbetslivskontext, som är lätta att relatera till för alla som valt (eller halkat in på) den akademiska banan.
Wilkinsons analys av dagboksanteckningarna resulterar i tre övergripande teman: nervositet, auktoritet i undervisningssituationen (classroom behaviour management), och identitet och utseende (appearance). Nervositet är det tema Wilkinson finner starkast relaterat till bluffsyndromet: ”tänk om jag inte gör en bra föreläsning; tänk om jag får en fråga som jag inte kan svara på; tänk om studenterna märker att jag är nervös”… Nervositeten tar sig också fysiska uttryck i form av röda utslag på halsen och i ansiktet som får en student att fråga Wilkinson om hon är allergisk. Det är alltså fråga om upplevelser av stark stress, kopplad till en rädsla att bli avslöjad som inkompetent.
Temat auktoritet i undervisningssituationen samlar Wilkinsons erfarenheter av att de tekniker hon har lärt sig i böcker inte fungerar i praktiken: ”jag stod tyst och väntade på att studenterna skulle sluta prata med varandra, men det gjorde de inte”; ”jag sa åt studenterna att sluta prata med varandra, men det hjälpte inte”. Hennes lärosäte har inga tydliga riktlinjer för lärarens befogenheter, så hon vet inte om det är tillåtet att be stökiga studenter lämna undervisningssalen, eller om det vore ett allvarligt fel från hennes sida. Wilkinson reflekterar också över att hon saknar högskolepedagogiska kurser som inkluderar träning i hur man hanterar störande uppträdande och hur man signalerar auktoritet.
Under temat identitet och utseende beskriver Wilkinson hur hon inför varje undervisningstillfälle ägnar lång tid åt att välja kläder. Kraven är många: kläderna ska passa rollen som universitetslärare, de ska gärna dölja de röda stressutslagen på halsen, och de ska inte få henne att känna sig obekväm. Hon beskriver också hur hon ofta tas för en student, eftersom hon både är ung och ser ung ut. En äldre student i gruppen Wilkinson undervisar kommer fram till henne och säger att hon har en dotter i Wilkinsons ålder, och att det känns så konstigt att se henne stå där framme i salen och föreläsa. Trots noggranna förberedelser har Wilkinson svårigheter med att ikläda sig universitetslärarrollen, och lyckas inte fullt ut varken i sina egna eller andras ögon.
Hon avslutar sin artikel med en diskussion om den lättvindiga inställning till bluffsyndromet som hon menar är utmärkande för akademiker. Istället för att avfärda bluffsyndromet som något alla lider av under sin akademiska karriär, argumenterar Wilkinson för att de starkt stressframkallande känslor av professionell och intellektuell otillräcklighet som hör ihop med bluffsyndromet faktiskt bör tas på allvar, om akademien ska kunna bli en psykologiskt hållbar arbetsmiljö.
Kommentar: I ett tidigare nyhetsbrev (AHF nr 5) presenterades en studie om bluffsyndrom bland studenter. Wilkinsons studie visar att yngre universitetslärare brottas med samma problem. De konkreta lösningar hon föreslår – mentorer och högskolepedagogiska åtgärder – är utan tvekan konstruktiva, men flyttar fokus ifrån det egentliga problemet. Bluffsyndromet är ytterst en helt adekvat reaktion på de höga kraven på perfektion, produktivitet och prestationer som i ökande grad kommit att definiera den akademiska verksamheten. Lösningen bör i så fall sökas på högre nivå. Låt oss börja med att öppet tala med våra kollegor om den otillräcklighet vi alla emellanåt känner i vår yrkesroll, för att på så sätt stödja varandra. Och sedan är det dags att ta upp frågan på utvecklingssamtalet!
Text: Kristina Widestedt, Institutionen för mediestudier
Nyckelord: autoetnografisk studie, bluffsyndrom, föreläsare, kvalitativ
