Att tidigt upptäcka studenter som är i riskzonen för att misslyckas med sina studier är en angelägen fråga för universitet och högskola. Detta för att kunna sätta in stödjande åtgärder i tid. Flera mindre studier har tidigare indikerat att prokastinering, det vill säga kontraproduktiv senareläggning och förhalning, i samband med inlämning av betygsgrundande uppgifter skulle vara utmärkande för studenter i riskzonen. Detta påstående har nu prövats i en stor studie som nyligen publicerats i tidskriften Assessment and Evaluation in Higher Education. Studien omfattar material från en mängd olika kurser inom flera olika discpliner vid ett brittiskt universitet under en nioårsperiod. En signifikant negativ relation hittades, där studenter som lämnade in närmare tidsfristernas utgång fick lägre betyg, men storleken på relationen var försumbar och svarade för mindre än en procent av variansen i betyg. Förhållandet varierade kraftigt beroende på student- och uppgiftssammanhang. Så i motsats till tidigare småskaliga studier visar denna studie att inlämningstid inte alls är någon bra och tillförlitlig prediktor för studenternas betyg eller, i förlängningen, för studenter i riskzonen att misslyckas med sina studier.
Materialet till studien kom från ett universitet i norra Storbritannien och inkluderar samtliga digitalt inlämnade betygsatta uppgifter vid detta universitet under perioden april 2006 till april 2015. Inte alla betygsatta uppgifter lämnades in digitalt varför inte alla former för examination finns med i studien. Alla inlämningsuppgifter i databasen var heller inte betygsatta vilket gav en första sållning av det omfattande materialet. Vidare exkluderades alla uppgifter som lämnats in efter utsatt tidsfrist eftersom denna kategori exempelvis kunde innehålla studenter som fått förlängd tid på grund av exempelvis funktionsvariation eller andra omständigheter. Uppgifter med väldigt kort inlämningstid, satt till 6 timmar, och uppgifter där tveksamheter kring betygsättningen fanns uteslöts också. Till sist avlägsnades uppenbart sena outliers då även dessa misstänktes representera ett fåtal studenter som fått förlängd tid och lämnat fått lämna in klart senare än huvuddelen av kohorten. Det slutgiltiga datasetet innehöll 73 608 datapunkter.
Data analyserades med en uppsättning kvantitativa metoder med inlämningstid som den förklarande variabeln. Då det fanns avvikelser i hur sluttiden satts för olika examinationsuppgifter räknades inlämningstiden om till avvikelse från gruppmedelvärde för respektive uppgift. De vände tecknet så att negativa siffror representerade studenter som lämnade in tidigare än genomsnittet och positiva siffror representerade de som lämnade in senare än genomsnittet, och benämnde detta mått ”prokastinering”. Måttet blir således ett relativt mått på förhalning i jämförelse med andra studenter för samma examination istället för ett absolut mått. Övriga variabler i studien var: a) studenterna själva, sammantaget 21 691 studenter, identifierade genom individuella koder, som i medeltal lämnat in 3,4 betygsatta uppgifter; b) examinationsuppgifterna som sådana (2335 stycken); c) kurser (1272) samt; d) discipliner/ämnen (21). Eftersom datasetet inte var homogent valde författarna att analysera data med så kallad multinivåmodellering. Denna tillåter att man till del kan ta hänsyn till eventuella hierarkiska strukturer i data. Detta val gjorde det möjligt att undersöka i hur hög grad de fyra huvudsakliga stukturer som identifierats — student, uppgift, kurs och disciplin — inverkade på variationen i studenternas betyg innan man undersökte i vilken grad prokastinering förklarar ytterligare variation i betygen.
Författarnas förväntan att det skulle finnas ett samband mellan betyg och prokastinering bekräftades men resultatet visade att effekten var mycket liten, ja, till och med försumbar i sammanhanget (förklarade mindre än en procent av variationen). Detta gällde både när de följde enskilda studenter (longitudinellt) och studenter emellan (tvärsnitt). Den största andelen av variansen i samtliga modeller förklarades av skillnader studenterna emellan (28—29 procent) medan skillnaden mellan olika discipliner stod för en relativt liten andel (omkring två procent). Resultaten kan betyda att inlämningstid är ett sämre mått på prokastinering för vissa studenter för än andra, eller så kan prokastinering vara mindre ”skadligt” för vissa studenter än för andra. Det finns också ett systematiskt mönster i variationen mellan studenterna där den negativa trenden var lite brantare för studenter med lägre genomsnittliga betyg än för studenter med högre genomsnittliga betyg. Men, även fast senare inlämning kan förutsäga sämre betyg bättre när det gäller lågpresterande studenter i jämförelse med högpresterande studenter så är effekten så pass liten att ett direkt orsakssamband mellan inlämningstid och betyg kan avfärdas som osannolikt. Det är osannolikt att studenterna skulle ha fått högre poäng på en viss uppgift om de hade slutat arbeta och lämnat in den uppgiften tidigare. Man fann inga bevis för att prokastinering skulle vara mindre skadligt i samband med ”lättare” examinationsuppgifter, kurser eller discipliner (de där fler studenter fick höga betyg), där fanns bara en svag tendens att prokastinering hade en liten försämrande effekt i alla examinationsuppgifter i genomsnitt.
Kommentar: Jag får kanske sluta tjata på mina studenter om att börja jobba på sina inlämningsuppgifter i god tid innan inlämning, det verkar ju faktiskt inte finnas några belägg för att det skulle leda till bättre resultat betygsmässigt. De som faller utanför studien är ju förstås de som lämnat in för sent, där prokastineringen gått för långt och lett till ett misslyckande. Så det är i vilket fall som helst bättre att lämna in något som är bra nog i tid än att lämna in något som är perfekt för sent. Bättre sent än aldrig, bara inte för sent!
Text: Sven Isaksson, Institutionen för arkeologi och antikens kultur
Nyckelord: prokrastinering, lärandeanalys, bedömning, akademisk prestation
