Omvänt klassrum-pedagogiken har gett goda resultat inom naturvetenskaper, tekniska ämnen och professionsutbildningar, där laboratorieövningar och färdighetstränande moment av hävd har stort utrymme i undervisningen. Det finns dock avsevärt mindre forskning om hur omvänt klassrum fungerar som pedagogisk modell för skrivfärdighetstränande kurser. I en studie från Elizabethtown College, Pennsylvania publicerad i tidskriften Journalism & Mass Communication Educator undersöks just detta, med sex omgångar av en obligatorisk kurs i skrivande för PR-studenter som empiriskt underlag. Betyg och kursutvärderingar från tre kursomgångar med omvänt klassrum och tre med traditionell klassrumspedagogik jämförs, och resultaten visar – en smula förvånande – att de traditionella kursomgångarna renderat såväl högre betygssnitt som bättre kursvärderingar.
Artikelförfattaren (Poniatowski, 2019) var ensam lärare för kursen, och designade en kvasi-experimentell studie genom att ge kursen omväxlande med traditionell pedagogik och med omvänt klassrum. Övriga parametrar – förväntade studieresultat, kursinnehåll, lärare, examination – var desamma. Under de sex terminer studien omfattar gick totalt 101 studenter igenom kursen, varav 53 i omvänt klassrum. När studenterna valde kursen visste de inte vilken pedagogisk modell som skulle tillämpas.
Poniatowskis genomgång av tidigare högskolepedagogisk forskning om omvänt klassrum visar att resultaten inte är entydiga. Några studier indikerar att studenter föredrar omvänt klassrum, men att omvänt klassrum inte får dem att prestera bättre. Andra studier poängterar risken med att studenter som har svag ”e-learning readiness”, det vill säga låg dator- och internetkompetens, kan uppfatta omvänt klassrum-pedagogikens teknikburna element (inspelade föreläsningar, videor, podcasts etc) som hinder istället för hjälpmedel för inlärningen. Den sammantagna bilden är dock att omvänt klassrum uppskattas av studenter, och att pedagogiken medför goda studieprestationer.
Mot denna bakgrund utgick Poniatowski hypotetiskt ifrån att studenterna som gått skrivkursen i omvänt klassrum-version skulle få bättre betygssnitt och ge bättre kursvärderingar än studenterna som gått den traditionella versionen av kursen. Studiens resultat visar dock det motsatta: betygen var signifikant högre och kursvärderingarna var något bättre för kursens traditionella version. Poniatowski reflekterar över huruvida online-innehållet för omvänt klassrum-versionen – PowerPoint-presentationer med pålagt ljudspår – kan ha varit för torftigt för att motivera studenterna till självstudier i tillräckligt hög grad. Hon drar dock två slutsatser av sin studie: att lärare inte behöver känna sig pressade att använda omvänt klassrum om de inte är bekväma med det, och att det behövs mer forskning kring själva online-innehållet i sådana kurser för att öka kunskaperna om vilka sorters informationskällor som bäst stödjer inlärning.
Kommentar: Studiens design ger ett exempel på hur man som lärare kan använda sin egen undervisning som underlag för högskolepedagogisk forskning. Genom en lång jämförelseperiod, som här, kan även en kurs med ett litet antal studenter bli forskningsbar.
Text: Kristina Widestedt, Institutionen för mediestudier
