Tillgänglighet och likabehandling diskuteras ofta ur ett studentperspektiv. Artikeln ”Att göra högre studier tillgängliga”, publicerad i det senaste numret av tidskriften Högre utbildning, utgår däremot från lärarnas situation och tankar kring undervisning för studenter med funktionsnedsättningar. Den bygger på en studie som undersökt i vilken utsträckning lärarna vill, förstår och kan implementera intentionerna med det politiska mål som säger att alla studenter ska ges möjlighet att bedriva högre studier på lika villkor. Författarens undersökning visar att viljan hos lärarna ofta är god, men förutsättningarna för genomförandet inte alltid är de bästa. Oklara beslutsvägar, oflexibla stödsystem och bristande resurser pekas ut som avgörande faktorer, när lärarnas ambitioner krockar med regelverk och resursbrist.
Undersökningen genomfördes vid en samhällsvetenskaplig institution på ett lärosäte i Sverige, där författaren intervjuat tre kategorier lärare: doktorander och nydisputerade med liten undervisningserfarenhet (i artikeln kallade oerfarna lärare), relativt erfarna lärare, som undervisat minst ett år, och mycket erfarna lärare med mer än tio års undervisningserfarenhet. Vilka generella föreställningar hade de kring tillgänglighet och mångfald inom högre utbildning? Och hur påverkade deras föreställningar den egna undervisningspraktiken? Allt som allt intervjuades nio lärare, som undervisade olika kurser och på samtliga utbildningsnivåer. Utöver lärarna deltog också tre studievägledare och en studierektor för grundutbildning i undersökningen, i syfte att fånga upp hur regelverket kring denna typ av mångfaldsfrågor ser ut, tolkas och är tänkt att implementeras.
Genom intervjuerna med lärarna kunde författaren ringa in tre centrala områden, där lärosätets regelverk, lärarnas pedagogiska avsikt och studenternas behov såg ut att sammanstråla: i lärarnas vilja att tillgängliggöra sin undervisning (vilken var grundad i deras samstämmiga åsikt att tillgängligheten är en demokratisk fråga), i deras förståelse för vad tillgänglighet är och innebär (det vill säga vad som ska tillgängliggöras och hur det ska gå till), och slutligen utsikten att lärarna också skulle kunna tillgängliggöra sin undervisning. Det sistnämnda handlade nästan uteslutande om resurser, till exempel tillräckligt med allokerad tid för undervisningsförberedelser och examination, eller administrativa funktioner som kunde säkerställa att studentstödet är individanpassat, flexibelt och finns på plats direkt när det behövs.
Att vilja, förstå och kunna
Viljan att möta funktionsnedsatta studenters behov fanns hos alla intervjuade och samtliga betonade vikten av att alla studenter skulle ha samma chans att studera vid universitet och högskola. Däremot gick meningarna om varför detta var viktigt isär. Några lärare menade att mångfalden i klassrummet kunde leda till berikande diskussioner, medan andra ansåg att denna inställning ledde till stereotypa förväntningar på de studenter som bröt mot normen genom sina funktionshinder. Snarare än att inkludera alla på lika villkor i klassrummet, innebar den att normbrytande studenter bara skulle bli sina diagnoser – ett avgörande brott mot ”studier på lika villkor” helt enkelt. De återkommande argumenten för mångfald var kvalitet och rättvisa, det vill säga att alla studenter – oavsett förutsättningar – potentiellt tillför något i klassrummet och därmed bidrar till utbildningens kvalitet. Det rådde också enighet om alla studenters demokratiska rätt att vara där överhuvudtaget.
Förståelsen för vad som ska tillgängliggöras, och hur, signalerade att flera lärare såg andra mångfaldsutmaningar än dem som lagen omfattar. De lyfte fram att studenters ekonomiska förutsättningar, eller om de var de första i sin familj som läste på universitet, kunde vara minst lika hindrande för deras studier som funktionsnedsättningar. I möjligaste mån konstruerade lärarna kursmoment som skulle fånga upp alla studenter utan att skilja funktionsnedsatta från andra; så kallad universell design för lärande (eng. ”universal design for learning”, UDL). Men deras möjlighet att göra större avsteg från sin kursplanering fanns egentligen inte, eftersom varken tid eller andra resurser kunde allokeras för detta arbete.
Att kunna anpassa undervisningen efter alla studenters förutsättningar är avhängigt av att universitetets stödsystem kan synkroniseras med dessa behov och att resurser kan sättas in med kort varsel. Detta, menade lärarna, var inte alltid fallet. Därutöver upplevde de att resursernas flexibilitet var dålig: för tillfälliga problem i studenters privatliv, som enkelt skulle kunna åtgärdas med exempelvis tillfälligt nedsatt studietakt, fanns exempelvis inga stödfunktioner. Individanpassningen av studentstöd, såsom regelverket begär, lämnade enligt lärarna en del övrigt att önska. I intervjuerna framgick också att informationen om vilket stöd som studenterna kunde få upplevdes som dunkel. Det var snarare så att informella samtal med kolleger och andra sammanhang som erbjöd kunskapsutbyte mellan peers, såsom kurser i högskolepedagogik, hade större betydelse för lärarnas förhållningssätt och strategier kring mångfaldsfrågor.
Studien pekar med andra ord ut flera områden som försvårar för både lärare och studenter att tillgodogöra lagens krav på tillgänglighet för studenter med funktionshinder. Bristande kunskap om regelverket, stöd som inte är individanpassat och en avsaknad av resurser för att anpassa undervisningen framstår som stora hinder. Men även om de tekniska och administrativa resurserna fanns på plats, visade studien att det fanns en gräns för lärarnas möjlighet att arbeta med tillgängliggörandet av sin undervisning. Små tidsmarginaler i undervisningsbetingen innebar att mer omfattande justeringar av undervisningen fick stryka på foten – ja, till och med lärmoment som lärare utvecklat just i syfte att skapa likvärdiga premisser för samtliga studenter fick strykas, eftersom de tog avsevärt längre tid att hantera och ingen extra arbetstid tilldelades för detta.
Kommentar: Studien som artikeln beskriver är begränsad i omfång, baserad som den är på bara en handfull intervjuer vid en enda institution. Ändå kunde vi alla i redaktionen för Aktuell högskolepedagogisk forskning känna igen sig i de beskrivna situationerna: viljan att få med alla studenter i lär- och examinationsmoment på lika villkor, känslan av att sakna kunskap om innebörden av de många olika funktionshinder som kan finnas i en och samma studentgrupp, och insikten att tiden inte räcker till (och mandatet inte finns) för att göra den individanpassning som kanske behövs. Artikeln lyfter också fram konflikten som uppstår när lärare tvingas välja mellan att lägga tid på antingen undervisning eller forskning, Det är knappast en ny insikt, men den får inte desto mindre en lite annan innebörd, när det visar sig att tidsbristen försvårar lärarens möjlighet att uppfylla lagen om tillgänglig och likvärdig utbildning för alla studenter.
Text: Magdalena Holdar, Institutionen för kultur och estetik
Nyckelord: tillgänglighet, funktionshinder, grundutbildning, universitetslärare, pedagogiskt stöd, universell design för lärande
