Studien, som är publicerad i International Journal for Academic Development, identifierar fyra centrala intressenter, eller stakeholders: regering, universitet, universitetslärare och studenter. Författarna menar att det råder allt annat än konsensus mellan dessa intressenter när det gäller vad högskolepedagogiska kurser bör innehålla. Ur ett universitetslärarperspektiv är det problematiskt att förväntningarna på högskolepedagogisk fortbildning ser så olika ut, eftersom det potentiellt innebär att kurser och utbildningar kan inriktas mot att uppfylla andra intressenters krav och önskemål.
Med stöd i tidigare forskning pekar författarna ut tre centrala problemområden när det gäller högskolepedagogiska kurser. Det första rör balansen mellan teori och praktik. Bör kursdeltagarna få handfasta tips och tricks som de kan använda i klassrummet, istället för teorier och begrepp som generaliserar och problematiserar undervisning och lärande? Och vad händer om teoretiska perspektiv får allt utrymme, på bekostnad av praktiska exempel? Det andra problemområdet handlar om relationen mellan det pedagogiska innehållet och de ämnen deltagarna undervisar i. Hur stora ämnesdidaktiska hänsyn ska högskolepedagogiska kurser ta? Kan deltagare från matematik och historia bibringas ett generiskt pedagogiskt innehåll genom att gå samma kurs i högskolepedagogik? Det tredje problemområdet rör vilken sorts kunskap lärare behöver: kunskaper om lärande och pedagogiska metoder, kunskaper om kursdesign och kursinnehåll (eng. curricular knowledge), eller kontextkunskaper om det högre utbildningssystemet med lagar och regelverk. Mot bakgrund av dessa problemområden närläser artikelförfattarna olika typer av texter för att mejsla ut intressenternas ståndpunkter.
Undersökningen baseras huvudsakligen på dokumentanalys, men omfattar även intervjuer. Till analysmaterialet hör regeringspropositioner och offentliga utredningar, pedagogiska utvecklingsplaner och strategidokument från fyra medelstora svenska universitet, rapporter från SUHF, rapporter från SULF, rapporter från SFS, samt tjugosju intervjuer med universitetsadministratörer, lärare och studenter. Författarna beskriver det som att undersökningen rör sig på tre nivåer: nationellt, institutionellt och individuellt.
De politiska dokumenten lägger fokus på teorier och generella pedagogiska kunskaper om undervisning och lärande, samt lyfter fram betydelsen av att lärare kan undervisa heterogena studentgrupper. Universiteten betonar vikten av praktiska tillämpningar, kunskaper om kursdesign och effektiva undervisningsmetoder, samt grundläggande kännedom om lagar och regler. Universitetslärarna fokuserar på praktisk tillämpning, generella pedagogiska kunskaper om till exempel konstruktiv länkning, konkreta tips och tricks samt ett gemensamt pedagogiskt språk. Studenterna, slutligen, lägger tyngdpunkten på pedagogiska teorier, generiska färdigheter och retorik, forskning om inlärning samt kunskaper om pedagogiska metoder.
I diskussionen av resultaten framhåller författarna att intressenterna har motstridiga idéer om vad högskolepedagogiska kurser bör innehålla. Samtliga intressenter anser dock att universitetslärare behöver lära sig effektiva undervisningsmetoder, konstruktiv länkning och digitala verktyg för att kunna bli bättre lärare. Den största diskrepansen fann författarna i intressenternas förhållningssätt till teori respektive praktik, där regering och studenter krokar arm i ett förespråkande av teoretiska kunskaper om pedagogik, medan universitet och universitetslärare trycker på behovet av praktiska kunskaper, till exempel om kursdesign.
Kommentar: Den här studien är intressant på flera sätt. Den tecknar en bild av högskolepedagogik som en svart låda vars innehåll är lika okänt för regering och universitetsadministrationer som lagstiftar och beslutar om det, som för de studenter som direkt berörs av det. Den visar också mycket tydligt att alla inblandade intressenter har förväntningar på att högskolepedagogiska kurser ska tjäna just deras syfte. En mycket komprimerad och aningen tillspetsad sammanfattning av studiens textanalyser skulle kunna lyda som följer:
Regeringen (med lätt ointresse): — Vi överlåter på universiteten att bestämma vad deras högskolepedagogiska kurser ska innehålla, men vi förväntar oss att lärare kan undervisa de stora, heterogena studentgrupper som vi dimensionerar universiteten för.
Universitetsadministrationerna (mera intresserade av byråkrati än av pedagogik): — Vi förväntar oss att alla universitetslärare känner till vilka lagar och regelverk som gäller inom det högre utbildningsområdet, och tycker i övrigt att det är bra om högskolepedagogiska kurser lär våra lärare att undervisa effektivt, så att studenterna lär sig det de ska och blir godkända på kurserna, eftersom vi är beroende av våra anslagsmedel.
Studenterna (resultatinriktade och kanske lite bekväma): — Universitetslärare behöver lära sig hur man strukturerar föreläsningar och veta allt om hur inlärning går till, så att de kan ta hand om vår inlärning på ett bra sätt.
Och mitt i denna villervalla, klämda mellan olika sorters förväntningar från olika håll, står vi universitetslärare, med problem och behov som ofta är av praktisk natur och direkt förankrade i vår dagliga verksamhet. Men det är klart att vi behöver teoretiska kunskaper — hur ska vi annars kunna generalisera och lära oss av varandra? Så mitt svar på rubrikens fråga blir: både och, tack!
Text: Kristina Widestedt, Institutionen för mediestudier
Nyckelord: högre utbildning, akademisk utveckling, professionell utveckling, innehållskunskap, kursdesignkunskap, pedagogisk kunskap, undervisningsstrategier
