Utmärkande för juristens sätt att ta sig an ett juridiskt problem är att man söker svaret med utgångspunkt i vissa auktoritativa texter, så kallade rättskällor. Rättskällorna kan variera mellan olika rättsordningar, men utgörs ofta av lagar och andra författningar, förarbeten, sedvanerätt, prejudikat och rättsvetenskaplig litteratur. Allt material därutöver anses däremot sakna relevans för att fastställa den nu gällande rätten. Detta är något, som studenterna lär sig redan den första veckan på utbildningen. Frågan är dock i vilken utsträckning, som juriststudenterna, i praktiken, upprätthåller skiljelinjen mellan formella rättskällor och andra källor. En studie, nyligen publicerad i tidskriften Teaching in Higher Education, ger vid handen att dagens studenter har ett betydligt mer komplext och, utifrån ett lärarperspektiv, oortodoxt sätt att gå till väga i sitt sökande efter lösningen på ett juridiskt problem.
Studien, som genomfördes av en grupp lärare vid juristprogrammet vid Yorks universitet, bygger på en undersökning av hur juriststudenter de facto går till väga när de söker material för att lösa juridiska problem. Man ville dels ta reda på hur studenterna förhöll sig till den grundläggande uppdelningen mellan rättskällor och övrigt material, dels studera deras faktiska sökbeteende på nätet. Totalt tio studenter deltog i försöket, som byggde på att de på begränsad tid skulle föröka lösa två autentiska uppgifter. Den första, mer dogmatiska uppgiften gick ut på att fastställa domstolars möjlighet att begränsa yttrandefriheten, den andra, mer normativa uppgiften bestod i att bedöma huruvida det rättsliga skyddet för yttrandefrihet idag kan anses vara tillräckligt. Genom att installera ett verktyg, som spelade in deltagarnas bildskärmar, kunde forskargruppen följa de webbsökningar, som studenterna gjorde. Studenterna ombads också att i realtid referera och förklara sitt sökbeteende; dessa löpande kommentarer spelades in och länkades till videoinspelningen av sökningarna.
Resultatet av studien visar att studenterna var väl medvetna om skillnaden mellan formella rättskällor och andra källor på nätet, liksom om att deras lärare förordade användandet av juridiska databaser och avrådde från googlande. Dessa insikter hade emellertid mycket liten inverkan på studenternas faktiska sökbeteende. Deltagarna gav i stället prov på ett komplext angreppssätt, där de växlade mellan att söka i formella rättskällor och att googla efter den information de behövde. Några av deltagarna började söka svaret i kursboken, men så snart de hade identifierat ett relevant parti övergick de till att googla efter en kort och koncis sammanfattning av ämnet. Andra började i stället med att googla och läste sedan rättskällorna i ljuset av vad den initiala sökningen fått fram. Studenterna gjorde heller inte någon kvalitativa åtskillnad mellan rättskällor och annat webbmaterial, utan allt vävdes samman för att lösa det juridiska problemet. Artikelförfattarna liknar studenternas sökbeteende vid skator, som far hit och dit i jakten efter vadhelst, som glimmar.
Av studenternas löpande kommentarer till webbsökningarna kunde forskargruppen dra slutsatsen att tidseffektivitet utgjorde det helt avgörande kriteriet vid valet av sökstrategi. Här drog de formella rättskällorna ofelbart det kortaste strået. Dessa källor (till exempel rättsfall och juridisk litteratur) ansågs vara för omfattande och argumenterande för att vara verkligt användbara. Sällan tillhandahöll de det korta och kärnfulla svar på en konkret rättslig fråga, som studenterna sökte. Här ansågs i stället de informella källorna var överlägsna. Författarna noterar att studenternas fokus alltså snarare låg på att så tidseffektivt som möjligt hitta ”det rätta svaret”, än på att skaffa sig en djupare förståelse av rätten och dess drivkrafter. Fakta betonades, på bekostnad av förståelsen. Av det källkritiska förhållningssätt, som studenterna i andra sammanhang gav uttryck för, syntes inga spår.
Kommentar: Den genomförda studien är intressant på flera sätt. Den visar bland annat att studenterna inte hanterar juridiskt källmaterial på det sätt, som deras lärare förväntar sig och som yrkesrollen kräver. Den insikten bör påverka hur vi designar utbildningen, såväl på den övergripande kursnivån, som på den mest konkreta läraktivitetsnivån. Studien belyser också den spänning som finns mellan universitetets strävan att uppmuntra studenterna till ett självständigt lärande och behovet av att begränsa deras beroende av icke-auktoritativa källor för att förstå rätten. Författarna noterar också att de studenter, som deltog i studien, generellt presterade något över genomsnittet för studenter på utbildningen. Det vore därför intressant med en utvidgad undersökning, där även medel- och svagpresterande studenter ingår.
Den aktuella studien genomfördes på juriststudenter, men resultaten är sannolikt representativa för studenter i allmänhet. Som lärare har vi nog ofta en överdriven tro på den styrande effekt, som läslistor och officiellt kursmaterial har på våra studenters studiestrategier. Så länge korta sammanfattningar (av kursböcker, romaner eller rättsfall) och förenklade förklaringar finns tillgängliga på en Google-söknings avstånd kommer merparten av studenterna att använda sig av sådant material, oavsett vad vi anser om det. Vår uppgift blir att se till att deras kunskapssökande inte stannar på den nivån, utan utvecklas och fördjupas med hjälp av mer komplexa källor (se även "Viktigt uppmuntra studenter att söka relevant information", AHF 2020:1). Vi behöver också inskärpa vikten av källkritik. Allt är inte guld, som glimmar.
Text: Annelie Gunnerstad, Juridiska institutionen
