Hjälpsökning är en viktig självreglerande inlärningsfärdighet för studenter i högre utbildning. Det har tidigare studier av studenter i traditionell campusutbildning visat. Studenterna måste vara motiverade till att söka hjälp, de behöver vara metakognitivt engagerad — det vill säga reflekterande över sitt eget tänkande och lärande — och vara allmänt aktiv i sin läroprocess. Det är inte heller alla studenter som söker hjälp. Studenternas hjälpsökningsbeteende beror bland annat av studenternas studieattityder, de källor till hjälp de behöver, typen av hjälp de är i behov av samt hur benägna de är att alls söka hjälp. I samband med en allt mer utbredd distansundervisning inom högre utbildning har möjligheten till direkt hjälp ändrats. Det har därför blivit viktigt att undersöka hur olika digitala redskap kan stödja studenter på distans.
I distansundervisningen är mycket av inlärningen studentsjälvstyrd och det finns i allmänhet mindre möjligheter att få hjälp i realtid. Användningen av e-post och diskussionsforum är de vanligaste metoderna för att söka hjälp i online-miljöer. Dessa är dock oftast asynkrona och ger inte möjlighet till direkt hjälp. Synkrona samtal kan ske via telefon eller via videosamtal i samband med realtidsundervisning. Tidigare studier har visat att telefonsamtal förefaller minst populärt och att ställa frågor i samband med distansföreläsningar blir inte enskild hjälp. Två andra teknologier är livechatt och textmeddelande (typ SMS). Livechatt skiljer sig från textmeddelandetjänster eftersom livechatt tillåter någon att chatta med tjänsteleverantören (det vill säga läraren) på en värdwebbplats (till exempel en lärplattform) snarare än via sociala medier, kommunikationstjänster mellan kända personer eller en tjänst där studenten behöver ladda ner tekniken för att använda den. Livechatt är utformad för interaktioner en och en, snarare än gruppchatt, och är endast synkron. Det vill säga, kommunikation sker bara när båda parter är tillgängliga.
I studien publicerad i International Journal of Educational Technology in Higher Education undersöker artikelförfattarna Jaclyn Broadbent och Jason Lodge studenters upplevelse av att använda livechatteknologi för hjälpsökning inom högre utbildning. De jämför dessa upplevelser bland studenter dels vid utbildningar som var helt online och dels bland studenter vid blended-utbildningar, det vill säga utbildningar som använder både online- och campusundervisning.
Studien baseras på enkätsvar från 246 studenter som studerade psykologi online (n = 91) eller blended (n = 155) vid ett i studien icke specificerat universitet i Australien. Data analyserades med en blandad metodik med både tematisering och frekvensanalys. Resultatet visade att livechattteknologin mottogs väl av båda grupperna, särskilt för dess förmåga att ge omedelbar och behändig hjälp i realtid. Livechatt uppskattades särskilt mycket av studenter på distansundervisning, vilket kom tilluttryck i resultaten genom att de generellt sett sa sig vara mer nöjda, kände sig mer omhändertagna av lärarteamet och skulle mer troligen rekommendera det till andra studenter i jämförelse med vad studenterna på blended-utbildningen gav uttryck för. Vidare rapporterade online-studenterna att livechatt gav dem bättre tillgång till lärarna och att studenterna gav uttryck för att den här funktionen var ett bra alternativ till mer traditionella konversationer ansikte mot ansikte.
Artikelförfattarna menar att resultaten av studien ger ett starkt stöd för livechattens användbarhet i högre utbildning, som ett verktyg för synkront enskilt hjälpsökande för online-studenter, och för deras lärare. De tillägger dock att perspektiven för den senare kategorin — läraren — saknas i studien, och lyfter fram en del problematik som måste bemötas. I den genomförda studien användes livechatten under förbestämda kontorstider fastställda av lärarna. De hänvisar till tidigare studier som visar att digital tillgänglighet ökar både den av lärarna upplevda arbetsbelastningen och studenternas förväntan på lärarnas tillgänglighet. Lärare behöver också utbildning i hur livechatteknologin används på bästa sätt. De skissar också på möjliga nackdelar för undervisande personal med att vara omedelbart tillgängliga för studenternas frågor; så som en dragning åt en modell för utbildning där läraren är servicepersonal, att det uppmuntra till lärarberoende snarare än till studenternas självständighet, och att främja dålig arbetsbalans genom att lägga till ytterligare en sak för läraren att göra.
Kommentar: Artikeln tar upp en viktig aspekt av lärande, nämligen studenternas eget hjälpsökande, och risken för svårigheter att som lärare bemöta detta i samband med distansundervisning. Att studenterna tycker om den teknik, livechatt, som undersökningen berör är kanske inte att förvåna. Det studien saknar är, som författarna också påpekar, lärarperspektivet. Jag känner igen problemet med att stå till studenternas förfogande, och jag känner också igen fenomenet med studenternas förväntan på tillgänglighet. Schemalagd livechattid skulle för all del kunna vara något att pröva. Som lärare innebär det att sitta redo en viss tid för att svara på eventuella frågor. Tänk om det inte kommer några frågor? Då måste jag ju ha något annat att gör samtidigt, jag kan ju inte bara sitta och stirra på en tom skärm. Detta måste då vara något som jag kan jobba med utan att störas av att bli avbruten om det nu kommer en massa frågor. Studenters strävan efter att få lärartid måste balanseras mot vad som är möjligt för läraren att tillmötesgå i sin arbetssituation. En annan fråga som inte berörs i artikeln är hur användandet av livechatt påverkar studenternas lärande; klarar de kursen bättre med livechatt eller utan, eller spelade det ingen roll för prestationen? Något som bara berörs ytligt är hur tillgången till läraren via livechatt eventuellt kan påverka studenternas studiestrategier; kan den bekväma tillgången till läraren via livechatt bli ett incitament till att söka hjälp via livechatt direkt istället för att först i egna studier använda utbildningens offererade läranderesurser (kurslitteratur, föreläsningar, videor, websidor etcetera)? I så fall grundar sig inte studenternas frågande i något ”eget reflekterande över deras eget tänkande och lärande” utan blir istället en genväg som nog inte premierar djuplärande. Detta kan man kanske reglera i anvisningar till utbildningen; frågor ska grunda sig i eget funderande. Men om läraren svarar var och varannan fråga med ett ”läs kurslitteraturen, det står där” så är man ju inte mycket till hjälp och det blir nog rätt snart tyst i livechatten. Balans, även här alltså.
Text: Sven Isaksson, Institutionen för arkeologi och antikens kultur
Nyckelord: Hjälpsökande, livechatt, snabbmeddelanden, online-lärande, blended-lärande, högre utbildning, självreglerat lärande
