Stressrelaterade sjukskrivningar bland doktorander är ett välkänt och omtalat problem. Mindre omtalade är den stress och psykiska ohälsa som ofta drabbar nydisputerade forskare när de måste pussla med olika deltidsvikariat, timanställningar och andra korttidsengagemang, samtidigt som de förväntas söka tjänster och forskningsanslag i hård konkurrens. Även seniora forskare med fast anställning upplever stress, ökande prestationskrav och svaga eller obefintliga stödstrukturer. Att allt fler väljer att lämna akademin är således inte förvånande. I vår mediedrivna kultur är det inte heller förvånande att många väljer att deklarera detta genom någon form av personligt uttalande i sociala medier. En artikel i Studies in Higher Education redovisar en innehållsanalys av 82 sådana quit lit-inlägg och en kompletterande analys av tio så kallade staypieces, det vill säga texter där akademiker som stannat kvar inom akademin motiverar varför. Studien fokuserar på quit lit skriven av yngre forskare, och författarnas slutsatser kretsar kring hur forskarutbildningar är utformade och vilka förändringar som skulle kunna vara gynnsamma.
Resultaten av innehållsanalysen visar att fyra grundteman är typiska för texterna. Det första handlar om arbetets meningsfullhet. Mer än en fjärdedel av de analyserade texterna beskriver arbetet inom akademin som irrelevant och menar att ett jobb utanför den akademiska världen ger större möjligheter att påverka samhället och göra skillnad. Många uttrycker också besvikelse över att deras forskarutbildning inte gett några verktyg för den som bestämmer sig för att bli en ”Alt-ac”, det vill säga en alternativ akademiker. Det andra temat handlar om möjligheterna att byta karriär. Här ser quit lit-författarna flera hinder, inte minst den elitistiska attityd som implicit eller explicit låter förstå att alternativa karriärer är sämre, och att det är ett misslyckande att lämna akademin. Många uttrycker också besvikelse över att en doktorsgrad saknar värde i arbetslivet utanför akademin, och menar att deras forskarutbildning inte har gett dem några överförbara kunskaper. Det tredje temat handlar om negativa aspekter av att arbeta inom akademin, och är det som tar störst utrymme i de analyserade texterna. Brist på anställningar, låg lön och osäkra arbetsvillkor är framträdande arbetsrelaterade problem, medan dålig balans mellan arbete och fritid, stress, isolering och förtryckande strukturer tillhör de personliga problem som oftast tas upp här. Det fjärde temat återfinns i staypieces-texterna, och handlar om positiva aspekter av att arbeta inom akademin. Dessa analyserade texter är få till antalet, men lyfter fram intellektuell tillfredsställelse, glädjen i att undervisa, och möjligheterna till arbetsresor och nätverkande. Författarna till studien påpekar dock att vissa staypieces går till angrepp på dem som lämnat akademin och lägger skulden för deras negativa erfarenheter hos dem själva: ”those who feel isolated in academia are ’doing it wrong’”.
Artikelförfattarnas slutsats är att såväl problemens orsaker som deras potentiella lösningar finns i forskarutbildningen. Det är under doktorandtiden unga forskare förbereds för framtida arbete, inom eller utanför akademin. Genom att exempelvis inkludera praktikmoment för doktorander som saknar yrkeserfarenhet kan den nuvarande tyngdvikten på inomakademiska färdigheter balanseras upp, och genom att träna unga forskare att skriva mera tillgängligt och populärvetenskapligt kan de lättare övertyga externa arbetsgivare om sin kompetens och sina överförbara kunskaper. Författarna betonar också hur viktigt det är att brett informera doktorander om vilka arbetsmarknader de har möjlighet att söka sig till, istället för att ta för givet dels att alla vill bli akademiker, dels att alla kommer att få en anställning i akademin inom rimlig tid efter disputationen.
Kommentar: Quit lit-inläggen förmedlar starka känslor av hopplöshet, ilska och sorg. Att lämna universitetsvärlden, där man investerat så mycket av sig själv och byggt upp stora delar av sin personliga identitet, är inte ett lätt beslut. Författarna till studien – varav en själv betecknar sig som ”independent scholar” – menar att dessa starka känslor kunde bli mindre smärtsamma om universitetens forskarutbildningar informerade om alternativa arbetsmarknader, utan att samtidigt signalera att det är ett misslyckande att inte stanna kvar i akademin. Detta skulle jämställa universitetsvärlden med andra arbetsmarknader, och därmed kanske bidra till att avdramatisera nydisputerade akademikers karriärval.
Men man kan också fråga sig om en forskarutbildning verkligen förbereder för det mångfacetterade yrkesliv man har som akademiker. Kanske är framtidens forskarutbildning istället en akademikerutbildning som inte bara ger spetskompetens inom forskning, utan också grundläggande kompetens inom undervisning, administration, samverkan och arbetsledning? En sådan utbildning skulle öppna dörrarna till många arbetsmarknader. Den skulle inte riva elfenbenstornet med dunder och brak, men den skulle definitivt börja demontera det.
Text: Kristina Widestedt, Institutionen för mediestudier
Nyckelord: quit lit, nydisputerade forskare, forskningsförberedande utbildning, anställning av akademiker, doktorsexamen, akademin
