Den högskolepedagogiska kursen Att skriva om och för undervisning vid Umeå universitet syftar till att stödja det akademiska lärarskapet genom att erbjuda deltagarna ”stöd för att dokumentera något de studerat i sin undervisning, det vill säga skriva om undervisning, eller för att producera undervisningsmaterial, alltså skriva för undervisning”. Kursen, som löper under ett år, kretsar kring hantverket och processen bakom undervisningsrelaterat skrivande. Sammanlagt 41 personer från olika discipliner och fakulteter har hittills deltagit i kursen. 30 av dem finns representerade i artikelns materialunderlag. Artikeln är baserad på kursutvärderingar, enkäter och fördjupade fokusintervjuer. Även om kursen som sådan kretsar kring olika former av undervisningsrelaterat skrivande, ligger fokus för datainsamlingen på institutionernas förväntan på och bemötande av denna form av skrivande. Detta, menar författarna, ringar in lärarnas faktiska förutsättningar för att skriva om sin undervisning. De konstaterar att det finns mycket lite forskning kring sådant skrivande som är specifikt inriktat på undervisning, eller de utmaningar som finns kring skrivande om pedagogiska frågor, om den egna ämnestillhörigheten inte är pedagogik eller utbildningsvetenskap.
Flertalet informanter hade arbetat länge inom akademien och kunde betraktas som erfarna lärare och skribenter, men de signalerade att de ändå saknat en möjlighet att diskutera och undersöka olika vägar för sitt skrivande tillsammans med andra. Resultaten av studien pekade på en stor samsyn mellan informanterna. Några slutsatser var kanske inte så förvånande, såsom att forskningsskrivande är det som prioriteras hos både den enskilde läraren/forskaren och ledningen vid institutionen. Men författarna betonar att en bredare definition av konceptet skrivande aktualiseras när man talar om akademiskt lärarskap, vilket ju dels syftar till att förändra och utveckla undervisning, dels att göra den egna praktiken och de egna erfarenheterna offentliga. Många av informanterna uppfattade att ledningen på institutionen varken gav stöd till eller hade några konkreta förväntningar på skrivande som föll utanför kategorin ”forskning”. Det bidrog till en känsla av osäkerhet kring andra former av skrivande, som därmed nedvärderades också av lärarna själva. Utifrån detta dras slutsatsen att det för många blir svårt att ägna sig skrivande som varken har en given kanal på institutionen eller uppmuntras inom det akademiska systemet, oavsett hur viktig den individuella läraren finner en sådan skrivandepraktik.
Kommentar: Artikeln ger en ingång till det individuella, men ofta osynliga, engagemang som finns kring pedagogiskt skrivande. Författarna hade dock kunnat förmedla en skarpare bild av sina resultat om de också gett exempel på det slags skrivande kursen omfattar. Vilka slags projekt arbetade kursdeltagarna med? Vad var det för slags texter deltagarna skrev? Detta hade gett ett ännu tydligare värde i diskussionen om det akademiska lärarskapet, som de ju avser att reflektera kring i artikeln. Inte desto mindre lyfts vikten av skrivande som en väg till reflektion, och hur behovet av att skriva för att förstå en process eller komma till insikt om den egna praktiken är så starkt, att många gör det utan vare sig stöd eller uppmuntran.
Text: Magdalena Holdar, Institutionen för kultur och estetik
Studien
