Det tydliga budskapet framförs i en artikel som nyligen publicerats i Higher Education Research and Development. Texten är ett slags översiktsartikel som inventerar den sparsamma internationella forskningen som finns om just hbtq+ studenters upplevelser av högre utbildning. Ovanpå det läggs ett lokalt perspektiv, som i det här fallet är Australien. Redan det att artikeln bidrar till att kartlägga den knappa forskningen som finns, gör den särskilt läsvärd. Men artikelförfattarna påpekar också att den lilla empiriska data som finns, i princip bara kommer från USA och Storbritannien. Med Australien som ett illustrativt exempel, visar artikelförfattarna därför att lokal högskolepedagogisk forskning kan bidra till att flytta fram den internationella forskningsfronten på ett visst område.
Utifrån den forskning som finns, gör artikelförfattarna flera iakttagelser. Genomgången visar exempelvis att det verkar finnas en återhållsamhet i att över huvud taget samla in empirisk data om hbtq+ studenter, eftersom det finns en föreställning om att det är en ”privatsak” och hbtq+ personer betraktas i regel inte som en särskild grupp i samhället. Av genomgången framgår också att det finns en grundläggande brist i hur begreppet hbtq+ används – det är bland annat sällan som personer som ingår i en studie själva får definiera sig som de vill. Eftersom just identiteten för den här gruppen är så pass viktig, är det anmärkningsvärt att större utrymme inte ges till just detta. Det finns också en tendens att hbtq+ studenters erfarenheter av högre utbildning reduceras till att handla om ett slags offermentalitet och inte utifrån termer av motståndskraft (eng. resilience) och medborgarskap (eng. citizenship). Skillnaden är inte oviktig. Det sistnämnda har enligt artikelförfattarna en mer positiv klang och handlar om hur hbtq+ studenters erfarenheter bättre kan tillvaratas, medan det förstnämnda har en enbart negativ ton. En annan iakttagelse är att den forskning som trots allt finns, ofta har tillkommit efter specifika incidenter rörande exempelvis homofobi eller transfobi.
Mot bakgrund av den här inventeringen, vad föreslår då artikelförfattarna? Jo, de menar framför allt att mer forskning måste tillkomma när det gäller hbtq+ studenters upplevelser av högre utbildning. I det ligger exempelvis ett betydande arbete att utforma ett konceptuellt ramverk som bland annat inkluderar en utveckling av centrala begrepp. De menar också att mer förfinade metoder för att genomföra forskningen måste till, där det handlar om att byta synsätt: från offermentalitet till ett inkluderande medborgarskap. Ett sätt att göra det är att ha en tydligare bild av vad som menas med campusmiljön (eng. campus climate) och hur den uppfattas av hbtq+ studenter. Slutligen uppmanar de att universiteten generellt måste sluta att betrakta det här som en privatsak, utan att hbtq+ personer tillhör en grupp i samhället vars erfarenheter behöver tillvaratas.
Kommentar: Studien bidrar som sagt till högskolepedagogisk forskning genom att lyfta fram att hbtq+ studenters upplevelser av högre utbildning är något av en blindfläck. Åtminstone finns en inte obetydlig geografisk blindfläck. Studien bidrar därför med att visa vad som finns och vad som inte finns inom forskningen på området. Mer konkret visar den på hur just den australiensiska forskningen ser ut och vilka trender och tendenser som är synliga där.
Generellt har universiteten en viktig roll i samhället och har i uppdrag att värna vissa grundläggande, demokratiska värden. Universitetsvärlden ska vara en inkluderande plats där tankar och idéer ska prövas och ett sådant tankeutbyte berikas genom att personer med olika bakgrund möts. Därför har det en stor betydelse att universiteten säkrar att alla personer – oavsett bakgrund – känner sig trygga under sin utbildningstid, både i fysiska undervisningssalar och på campus i stort. Här finns uppenbart mycket att göra, också utifrån en svensk kontext. Hur medvetna är egentligen institutioner, fakulteter och universiteten centralt om just hbtq+ studenters erfarenheter av svenska lärosäten i dag? Vilken kartläggning finns egentligen? Vid en sökning på exempelvis UKÄ:s webb finns egentligen bara en rapport som i någon utsträckning tar sikte på hbtq+ studenters upplevelser – rapporten som är från 2021 handlar om examensbevis för personer som bytt juridiskt kön. I övrigt är det som sagt ytterst sparsamt med rapporter som tar sikte på hbtq+ studenters upplevelser av högre utbildning. Och en sökning på Stockholms universitets hemsida ger egentligen ingen träff på hur universitetet arbetar för att tillvarata hbtq+ studenters upplevelser. I detta avseende har artikelförfattarna till den aktuella texten helt rätt: en inventering av dessa studenters erfarenheter behöver göras, också i Sverige. Vid sidan av detta, för att visa att man verkligen bryr sig, är det kanske hög tid att både institutioner, fakulteter och universitet ser till att bli hbtq-certifierade?
Text: Dennis Martinsson, Juridiska institutionen
Nyckelord: hbtq+, högre utbildning, klimatet på campus, skada, inkludering, mångfald, medborgarskap
