Så kan en studie som nyligen publicerades i Higher Education Research and Development bäst sammanfattas. Resultatet bygger på djupintervjuer med trettio juniora forskare från Australien och Japan. Syftet med studien var framför allt att undersöka den självupplevda förmågan till forskningskommunikation hos just dessa forskare – både förmågan att kommunicera med andra forskare och med det omgivande samhället. I en tid som präglas av vikten av kommunikation, inte minst på sociala medier, bidrar studien med med att ta pulsen på vilka styrkor och svagheter som kan finnas bland forskare när det gäller förmågan att kommunicera om sina resultat. Det är, i sin tur, relevant utifrån ett pedagogiskt perspektiv: skickliga pedagoger kännetecknas (bland annat) av att kunna anpassa sitt budskap så att det når fram till den aktuella målgruppen.
Till de mer väsentliga resultaten hör exempelvis att juniora forskare tycker att den uppfattade egna förmågan till kommunikation om forskning med andra forskare är förhållandevis god, särskilt när det gäller olika former av skriftlig kommunikation såsom publicering av artiklar i vetenskapliga tidskrifter. Studien visar också att juniora forskare engagerar sig mer i denna typ av kommunikation, vilket i sin tur leder till en upplevd självförtroende i att förmedla sin forskning på just det viset. Samtidigt finns det vissa faktorer som uppfattas som ett hinder för förmågan att kommunicera med andra forskare, såsom begräsad egen erfarenhet, få tillfällen att observera sina forskarkollegor och rädsla för negativa kommentarer från andra forskare.
Av studien framgår även att juniora forskare tycker att interaktion med det omgivande samhället är betydligt mer utmanande. Här spelar det förstås in att de juniora forskare som ingick i studien, inte är lika vana vid att förmedla sin forskning till det omgivande samhället och därför är mindre självsäkra i sammanhang som har en bredare publik än en vetenskaplig sådan. Härutöver lyfter studien fram fram att de juniora forskarna inte tränats i den typen av kommunikation, liksom att dessa forskare uppger en rädsla för att utsättas både online och offline. Samtidigt uppgav merparten av dem – även om inte alla var aktiva i att interagera utanför akademin – att de gärna i större utsträckning vill interagera med det omgivande samhället.
Men frågan är: Hur gör vi för att komma dit? Artikelförförfattarna ger förslag på hur den externa kommunikationsförmågan kan stärkas hos juniora forskare. De menar att juniora forskare behöver öva förmågan att förmedla sin forskning och sina forskningsresultat till det omgivande samhället. Därför förslår artikelförfattarna till exempel att juniora forskare ges möjligheter att träna upp en förmåga att identifiera den relevanta målgruppen och lära sig att anpassa budskapet så att den aktuella målgruppen kan ta till sig det. Eftersom studien visar att den egna erfarenheten verkar spela stor roll, så ger artikelförfattarna också andra förslag. Bland dem hör att ge möjlighet för forskare att observera varandra, skapa mekanismer för kollegial återkoppling och säkerställa rutiner för moralisk och praktisk stöttning för de som i stor utsträckning ägnar sig åt interaktion med det omgivande samhället.
Kommentar: Studien bidrar till det högskolepedagogiska fältet genom att den kartlägger hur juniora forskare själva upplever sin förmåga till att kommunicera om forskning. Det är viktigt eftersom en förutsättning för att vara en god pedagog är att vara en skicklig kommunikatör och studien ger därför en indikation på hur det ser ut, vilket ger upphov till en rad reflektioner hos mig – särskilt om den så kallade tredje uppgiften. Det ska sägas att det inte helt klart vad den tredje uppgiften – eller samverkan med det omgivande samhället – egentligen innebär. I regel sägs det ofta handla om samarbete och interaktion med andra aktörer i samhället.
Min egen erfarenhet av den tredje uppgiften är förhållandevis bred och varierande: alltifrån att delta i olika radioprogram för att svara på lyssnarnas frågor i direktsändning om brott och straff (mitt forskningsområde) och förbandade intervjuer om en specifik juridisk fråga till att i live i tv eller radio pedagogisk förklara varför en domstol dömde som den gjorde i direkt anslutning när domen kom. Men jag har också samarbetat med kulturinstitutioner, undervisat på myndigheter och föreläst på gymnasieskolor. Man kan ju fråga sig varför man ska satsa på den här typen av samverkan med det omgivande samhället – särskilt när sådana insatser inte direkt verkar gynnas internt på universiteten, exempelvis vid ansökningar om att anställas som lektor eller att befordras till docent eller professor. För egen del är svaret enkelt: min erfarenhet är att den här typen av interaktion och samverkan med det omgivande samhället – där jag behöver förmedla min expertkunskap till en bredare allmänhet – har gjort mig till en betydligt bättre pedagog och forskare. Jag har – genom en medveten satsning på tredje uppgiften – lärt mig att just både renodla och anpassa budskapet till den aktuella målgruppen. Därigenom har jag förbättrat min egen kommunikationsförmåga i förhållande till alla de tre delar som ingår i det akademiska uppdraget. Jag förespråkar alltså en holistisk syn där akademins tre uppdrag ses som en enhet som stöttar varandra.
Men hur blir man då en bättre på att kommunicera och hur gör man egentligen om man vill öka sin interaktion med det omgivande samhället? För egen del kastade jag mig rakt in det – jag litade helt enkelt på min egen pedagogiska och professionella förmåga. Men för den som inte är så hågad erbjuder exempelvis Stockholms universitet regelbundet en halvdagskurs där forskare får träna i att förmedla forskning i mediesammanhang, liksom hur man skriver en journalistisk text om sin forskning för att på det sättet kunna nå ut till en bredare publik.
Det finns förstås andra vägar – varför inte använda sociala medier i större utsträckning? Eller göra kortare videosnuttar för att förklara sin pågående eller avslutade forskning? Möjligheterna till interaktion med det omgivande samhället är varierande och det gäller att fundera över vilken sätt som man själv tror att man bäst kan nå ut med sin forskning.
Kruxet är som sagt att samverkan med det omgivande samhället av det här slaget i dag inte betraktas som särskilt meriterande för den som vill göra karriär inom akademin. För egen del tycker jag det är ett föråldrat synsätt. Särskilt juniora forskare som lägger tid på interaktion och samverkan med det omgivande samhället, har framtiden för sig. Det är hög tid att universitetet centralt, liksom institutionerna, både börjar uppvärdera den här kommunikationsförmågan och att initiera interna strukturer för att stötta de som ägnar mycket tid åt interaktion och samverkan med det omgivande samhället.
Betydelsen av den så kallade tredje uppgifen bör alltså få ökad betydelse i takt med att samtiden allt tydligare fäster större vikt vid kommunikation, inte minst medier. Vi som arbetar som forskare vid universiteten behöver därför bli bättre på att tala om för omvärlden att det vi gör är viktigt, relevant och intressant för samhället i övrigt. I dagens samhälle behöver forskare förklara varför vetenskap är viktigt och varför forskning spelar roll. De forskare som gör det, lär sig snabbt att anpassa budskapet så att det når fram. På köpet blir dessa forskare också bättre pedagoger. Visst låter det fantastiskt?
Text: Dennis Martinsson, Juridiska institutionen
Nyckelord: forskningsutveckling, akademisk kommunikation, forskningskommunikation, självförmågeteori, juniora forskare
