Studenter vet hur referenser ska integreras i det egna akademiska skrivandet och hur det ska markeras i texten. De har dock svårt att tillämpa denna kunskap i praktiken – till och med om de får särskild undervisning om detta. Refaei, Kumai, Wahman & Peplow (2017) undersöker vilken effekt explicit undervisning om hur referenser kan integreras i det egna skrivandet har. Deras undersökning, publicerad i International Journal of Teaching and Learning in Higher Educatio, visar att första- respektive andraårsstudenter visserligen blir bättre på detta, men att de fortfarande har svårigheter. Slutsatsen de drar av sin undersökning är att studenter bör ges gott om möjligheter att få öva på referenshantering och att undervisning om detta bör integreras i ordinarie undervisning. De argumenterar med stöd i tidigare forskning för att referenshantering inte kan separeras från kritiskt tänkande och lässtrategier.
Den metod som används i undersökningen kallas för the study lesson method och bygger på att ett antal undervisningstillfällen planeras utifrån tidigare forskning om det fenomen som studenterna behöver utveckla och att effekten av undervisningen mäts på flera olika sätt. I denna undersökning valde ett lärarlag bestående av lärare, bibliotekspersonal och personal vid motsvarigheten till Studie- och språkverkstaden att fokusera på referenshantering (writing from sources) och planerade tillsammans den undervisning som skulle erbjudas studenterna att frivilligt ta del av. Effekten av den konkreta undervisningen, som bestod av tre icke-obligatoriska seminarietillfällen, mäts i studien genom: ett test av studenternas kunskaper både före och efter undervisningen, deltagande observation av undervisningen, övningstexter som studenterna skrivit samt skriftliga studentreflektioner.
Resultaten av undersökningen visar att studenterna blir bättre på att använda och integrera referenser i sitt skrivande om de dels får teoretiska genomgångar om hur detta bör se ut, dels om de får rikligt med tillfällen att själva praktisera denna teoretiska kunskap, dels får tid att reflektera över hur de gör. Med tanke på att referenshanteringen kan skilja sig åt mellan olika ämnesdiskurser/discipliner förespråkar Refaei, Kumai, Wahman & Peplow (2017) att de olika ämnesdisciplinerna väver in teoretiska genomgångar, övningsuppgifter och reflektionstid i de ordinarie kurserna.
Referenshantering är ett tröskelbegrepp inom akademiskt läsande och skrivande. Förklaringarna till varför detta är så svårt skulle kunna bero på att studenterna faktiskt inte förstår innehållet i de artiklar de refererar till. I avsaknad av effektiva lässtrategier som leder till djupinlärning letar de istället systematiskt i artiklar efter enstaka meningar som de använder till stöd för egna resonemang. Meningsbyggnaden och några ordval i dessa ändras och integreras med den egna texten utan att referensen anges. Denna typ av skrivande kallas patchwriting, och skulle kunna ses som ett utvecklingsstadium på väg mot korrekt referenshantering snarare än som vetenskaplig ohederlighet.
Kommentar: Att lära sig hur man rent tekniskt och språkligt gör när man citerar och refererar kan många studenter klara på egen hand med hjälp av till exempel studiehandledningar. Mycket av den undervisning som studenterna får om hur man citerar och refererar korrekt utgår från antagandet att det ska ge insikt om hur man undviker att plagiera. Men en effektivare infallsvinkel på problemet med bristfällig referenshantering kanske är att utgå från kritiskt tänkande och lässtrategier, så att studenterna på djupet förstår varför referenser används, och hur de till exempel kan ge stöd till argumentationen i det egna skrivandet. Att nå den förståelsen kräver såväl goda lässtrategier som en viss förmåga till kritiskt tänkande.
Text: Jeanna Wennerberg, Centrum för universitetslärarutbildning
