I en artikel nyligen publicerad i Higher Education Research & Development utforskas möjligheten för universitetslärare att driva sin forskning framåt genom att undervisa, där konkreta exempel från naturvetenskaplig utbildning kombineras med en diskussion kring praktiska, kulturella och politiska förutsättningar.
Forskningsanknuten undervisning är ett välkänt begrepp för oss alla, medan ”undervisningsdriven forskning” (teaching-led research) är mindre bekant och ter sig kanske utopiskt, praktiskt ogenomförbart eller till och med direkt motsägelsefullt. Forskning är ju något som bedrivs efter många års studier och hårt arbete och kräver expertis och brett kunnande. Hur skulle studenterna kunna bidra till detta arbete på ett meningsfullt sätt? Författaren till denna artikel menar att det är möjligt att åstadkomma en sådan struktur, om man i alla stadier i utformningen av utbildningsprogram och/eller kurser eftersträvar upplägg som är givande för både studenter och lärare. Målet är en utbildning där forskningsanknytningen praktiseras genom att studenter involveras på ett konkret sätt i det pågående forskningsarbetet, med resultatet att studenterna ges en mer verklighetsnära bild av ämnets akademiska natur, samtidigt som motsättningen mellan universitetsanställdas undervisningsuppdrag och forskningsverksamhet minskar.
Författaren framhåller att den undervisningsdrivna forskningen förutsätter en övergång till undervisningsmetoder som aktiverar studenter i forskningsliknande verksamhet, inte långt ifrån de arbetssätt som forskare själva bedriver. (Problembaserat lärande är ett exempel på detta.) I artikeln beskrivs även hur en ekologiutbildning på Nya Zeeland stegvis transformerats till att efterlikna forskningsverksamhet i så stor utsträckning som möjligt: studenterna formulerar frågeställningar, skriver anslagsansökningar, inhämtar och granskar data, utför anonymiserad peer-review, osv. Upplägget genomsyrar hela den treåriga utbildningen och svårighetsgraden ökas successivt, för att närma sig det arbete som utförs av exempelvis doktorander. Fokus ligger på att redan från start träna studenterna i att tänka och arbeta som forskare, snarare än att gå efter principen att faktakunskaperna måste komma först, och studenterna betraktas som ”forskarstuderande” — fast med en annan kunskapsnivå än doktorandernas. Vissa av tredjeårsstudenterna har i och med arbetssättet fått artiklar publicerade i internationella tidskrifter redan innan de tagit examen; inspirerande för studenterna och en vinst för forskarna, då nyblivna doktorander redan från start har erfarenhet av forskningsarbete. De pågående projekten har samtidigt utmanat forskarna på ett annat sätt än traditionell undervisning, då studenternas frågeställningar inte är givna på förhand och läraren därmed tvingas utvidga sin egen kunskap på vägen.
Kommentar: Som författaren också påtalar i artikeln, förefaller den undervisningsdrivna forskningen spontant mer lämpad för humaniora än naturvetenskap. För att ta mitt eget ämne som exempel, innebär den tydliga progressionen inom fysikämnet ett hinder för att engagera nybörjarstudenter i aktuella forskningsprojekt. Då forskningen till sin natur är kunskapsmässigt fördjupande, snarare än breddande, torde ett ömsesidigt utbyte mellan lärare och studenter fungera bättre på avancerade kurser. Därmed inte sagt att arbetssättet som beskrivs i artikeln inte går att implementera; laborativa inslag ingår redan i utbildningen, om än i mindre integrerad form, och forskningsprojekt i ”leksaksformat” för de lägre årskurserna torde gå att organisera. Dessutom uppvisar kurser på Fysikum med problembaserat upplägg (exempelvis en introduktionskurs i kvantmekanik och en projektkurs i modern fysik) speciellt goda studieresultat, vilket är uppmuntrande i sig. Utöver detta finns skäl att tro att ett forskningsliknande upplägg skulle inspirera och engagera många av studenterna, då det är ett känt faktum att majoriteten av våra studenter väljer utbildning baserat på intresse och att många är nyfikna på forskningsvärlden.
Text: Emma Wikberg, Fysikum
.
