Det råder en utbredd ”genusanalfabetism” (eng. gender illiteracy) i den högre utbildningen. Genusperspektivet saknas ofta. När det förekommer, blir det ett marginaliserat tillägg till det ”generella” kursinnehållet. Dessa resultat förs fram i Hinton-Smiths mfl (2021) artikel: ’”It’s not something that we think about with regard to curriculum.’ Exploring gender and equality awareness in higher education curriculum and pedagogy”, i tidskriften Gender and Education.
Den nya australienska studien tar ett brett grepp och undersöker både hur genusperspektivet integreras i undervisningen och hur frågor om jämställdhet och genusmedveten pedagogik hanteras. Medan integrering av ett genusperspektiv handlar om ämnets innehåll och hur vetenskapligt grundade kunskaper om genus hanteras, handlar genusmedveten pedagogik om hur undervisningen utförs. Det kan innebära att aktivt arbeta med att motverka hierarkier i seminarierummet (exempelvis genom att fördela talutrymme och bekräftelse), att konstruera uppgifter som tillåter olika typer av erfarenheter att ta plats, eller att arbeta förebyggande i relation till sexuella trakasserier och diskriminering.
Forskarna har tagit del av undervisningsmaterial från tre olika ämnen; ett naturvetenskapligt, ett samhällsvetenskapligt och ett inom humaniora. Från varje ämne valdes fyra större, generella/icke valbara delkurser ut för analys. Därtill utfördes ett 30-tal intervjuer med lärare och studenter från de olika ämnena. Lärarna som intervjuas ger uttryck för att genusperspektivet kan vara viktigt, men många ser det inte som relevant i just det egna ämnet. Frågor om genus uppfattas också som något som framför allt berör specialintresserade. De intervjuade studenterna menar att genusfrågor har låg status i akademin, vilket bland annat kommer till uttryck i den styvmoderliga behandling som perspektivet ges i undervisningen.
De påtalar att ansvaret för att undervisa om genus är ojämnt fördelat och tenderar att hamna på kvinnor och på personal lägre i hierarkierna, som doktorander eller tillfälligt anställda. Undervisningen ger inte heller något utrymme för kritiska perspektiv på könsidentitet och sexualitet, säger en student: ”Det är väldigt heteronormativt. Väldigt binärt.[…] Vi pratade bara om transfrågor en gång, och det var i ett väldigt abstrakt, hypotetiskt scenario.” (s10)
När det gäller frågor om jämställdhet och genusmedveten pedagogik är en generell uppfattning att det är viktigt att universitetet är inkluderande och uppmuntrar mångfald. Samtidigt finns tydliga uttryck för att även denna dimension formuleras som viktig för andra att arbeta med, snarare än något som berör den egna praktiken. Genusmedveten undervisning och jämställdhet kan också beskrivas som något som redan är uppnått, alltså ett problem som tillhör det förflutna. En del av lärarna uttrycker därtill kritik mot kraven på att arbeta genusmedvetet. De menar det länge har varit mycket fokus på genus, och att det relevanta nu är att arbeta mot rasistiska strukturer i den högre utbildningen. Här ställs alltså frågor om en maktstruktur (genus) mot en annan (ras/etnicitet), och resultaten pekar på att det sällan finns en förståelse för intersektionalitet – dvs att olika maktdimensioner samverkar.
Studien visar att det finns vissa skillnader mellan de undersökta ämnena. Tendensen att behandla genus som något irrelevant för undervisningens innehåll var starkast inom naturvetenskapliga ämnen. Här var också bristen på kursmaterial med genusperspektiv som störst. Samtidigt lyfter forskarna fram att personalen inom naturvetenskapen föreföll mer villiga att reflektera och att ompröva den egna praktiken än lärarna inom humaniora och samhällsvetenskap. Inom dessa områden uttrycktes oftare synen att jämställdhet redan råder och inte längre behöver prioriteras, samtidigt som kursmaterialen här gav vid handen att genus förblev marginellt och inte integrerades i den ämnesmässiga kärnan.
Mot bakgrund av dessa resultat argumenterar forskarna för att det finns ett stort behov av att utveckla kollektiva reflekterande praktiker inom olika ämnen. De pekar särskilt på vikten av att motverka tendenser att förlägga ansvaret för undervisning om genus och för att skapa en genusmedveten undervisning till någon annan, eftersom ingen är ”immun mot risken att återskapa ojämlikheter” (s 13). Ett annat argument handlar om att genusperspektiv och feministiska ansatser är viktiga för studenterna, då dessa angreppssätt utvecklar ett kritiskt och problematiserande förhållningssätt, såväl i relation till ett specifikt ämnesmässigt innehåll som till kunskapsteoretiska grundantaganden.
Det finns emellertid starka strukturer och idéströmningar som verkar hindrande för arbetet med genusfrågor på dagens universitet och högskolor, menar forskarna. Anti-feministiska och populistiska strömningar formulerar ofta genusperspektiv som ett hot mot vetenskapen. Därtill argumenterar de för att utvecklingen av ett nyliberalt, marknadsorienterat och instrumentalistiskt universitet med fokus på anställningsbarhet försvårar för lärare att föra fram värden kopplade till inkludering, jämlikhet och kritisk reflexion.
Kommentar: Artikeln fångar ett problem som är högst relevant i den svenska kontexten. Här har frågor om jämställdhet och genusperspektiv i den högre utbildningen blivit en alltmer omstridd fråga. Å ena sidan har regeringen de senaste åren ökat kraven på universitet och högskolor att jämställdhetsintegrera all verksamhet, och Jämställdhetsmyndigheten har fått ett särskilt uppdrag att stödja denna process. På SU har jämställdhetsintegreringen bland annat inneburit utvecklande av ett genusperspektiv i olika typer av kurser riktade till lärare. Å andra sidan har vi sett hur genusperspektiv och jämställdhetsarbete under de senaste åren allt starkare har lyfts fram som ett hot mot vetenskapen, framför allt av konservativa och högerpopulistiska krafter. Debatten har ofta förts i media, inte minst i anslutning till boken Genusdoktrinen (Arpi & Wyndhamn 2020). Men även i riksdagen har förslag lagts om ”stoppad finansiering av genusteori i högre utbildning” (Mot. 2021/2022:223). I ett samhällsklimat där antigenusrörelsen allt tydligare framträder som ett globalt fenomen, är det mer angeläget än någonsin att hålla ögonen på hur universitet och högskolor klarar av att främja jämställdhet och betona vikten av ett genusperspektiv i forskning och utbildning. I artikeln understryks betydelsen av att lärare tar ansvar för genusfrågor i relation till sin egen undervisning. Här är det viktigt att påpeka att det även krävs ett tydligt ställningstagande från institutionsledningars sida att frågorna är centrala i verksamheten, och att lärare stöttas i detta arbete.
Text: Maria Wendt, Institutionen för ekonomisk historia och internationella relationer
Nyckelord: jämställdhetsintegrering, högre utbildning, pedagogik, läroplan, jämställdhet
