Gardner och Fischman har under tio års tid intervjuat över tusen studenter i åldrarna 18—30 år, och över tusen vuxna (universitetslärare och administratörer, men även föräldrar och alumner). Studien, som delredovisas i en artikel i Studies in Higher Education, har utförts inom ramen för det stora utbildningsforskningsprojektet PLATO (Positive Learning in the Age of Information). PLATO undersöker hur det lättillgängliga och oöverskådliga flödet av information och desinformation på webben och i sociala medier påverkar studenters kunskapsbildning. (1) Gardners och Fischmans studie behandlar möjligheter och hot för nordamerikanska liberal arts colleges i (des)informationssamhället, men artikeln fokuserar mest på hoten, tillspetsat formulerade som en fråga om sanningens framtid i den högre utbildningen. Författarna frågar sig i artikelns inledning ”whether in fact there is a desire for truth today, especially among younger generations”. I slutet av texten uttrycker de en besvikelse över sina resultat: ”the majority of college students […] do not discuss or demonstrate a desire to ascertain the truth of various matters, concepts or claims”.
Vägen fram till denna slutsats går genom fem teman som utkristalliserat sig i analysen av intervjuerna med studenter och universitetsanställda. Det första temat är målet med akademiska studier. Här fann forskarna att flertalet studenter hade ett instrumentellt förhållningssätt till sina studier: 55 procent av de intervjuade studenterna såg sin högre utbildning som ett sätt att få jobb, och drygt en tredjedel av studenterna svarade att om de kunde få jobb utan högre utbildning skulle de välja bort utbildningen. Ungefär 25 procent av studenterna anförde vad forskarna kallar ”specifika akademiska skäl” för högre studier — att tillägna sig ämneskunskaper, lära sig kritiskt tänkande och få nya perspektiv.
Det andra temat är inställningen till studenttiden. Gardner och Fischman har ur intervjusvaren extraherat en sorts mentala modeller som beskriver studenternas syn på vad studenttiden gör med dem som personer. 45 procent av studenterna hade vad forskarna benämner en transaktionell inställning: "studierna ger mig en examen och bidrar till min cv för framtida jobb eller utbildning". 36 procent hade en utforskande inställning: "studierna ger mig nya kunskaper och erfarenheter och låter mig möta nya människor", och 16 procent en transformerande inställning: "studierna ger mig möjlighet att reflektera över mina egna uppfattningar och värderingar, och det är troligt att jag kommer att förändras i viktiga avseenden". Som kontrast lyfter forskarna fram att mer än tre fjärdedelar (78 procent) av de intervjuade universitetsanställda hade just denna transformerande syn på studenttiden. Studenters och universitetsanställdas föreställningar om vad högre utbildning gör med studenterna skilde sig därmed diametralt.
Tema nummer tre, sanningssökande, kopplar ihop studenternas mentala modeller av studenttiden med deras känsla av tillhörighet eller alienation visavi det akademiska livet. Här fann Gardner och Fischman att studenter med en transaktionell inställning (alltså nästan hälften av de intervjuade) i högre grad uttryckte känslor av alienation. I ljuset av diskrepansen mellan studenters och universitetsanställdas syn på högre utbildning är detta inte svårt att förstå. Vidare lyfte en majoritet av studenterna fram psykisk hälsa/ohälsa som det största problemet på campus, inte sällan i direkt relation till akademiska krav och prestationsförväntningar. Gardner och Fischman menar att studenter med en instrumentell syn på högre studier och en transaktionell inställning till studenttiden inte intresserar sig så mycket för vad som enligt forskarna är själva essensen i det akademiska livet, nämligen att söka efter kunskap och sanning, eftersom studenterna är pressade av jakten på framgångsmarkörer i form av höga betyg och en konkurrenskraftig examen som kan ta dem vidare till ett arbete utanför akademin.
Tema nummer fyra berör attityder till akademisk ohederlighet. Inte på något av de tio liberal arts colleges som ingick i studien ansågs akademisk ohederlighet som det största problemet på campus, vare sig av studenter eller universitetsanställda. En majoritet av de intervjuade studenterna uppgav dock att de hade bevittnat olika former av fusk och/eller att de själva hade fuskat. Såväl studenter som anställda betraktade akademisk ohederlighet som en effekt av bristen på tydliga regler och instruktioner, och de intervjuade studenterna lade skuldbördan på lärare, administration och lärosäte snarare än att själva ta ansvar.
Det femte och sista temat är lärosätets uppdrag, och under denna rubrik undersökte forskarna om och hur de lärosäten de studerat förmedlar sökandet efter sanning som ett av den högre utbildningens uppdrag. Endast två av tio undersökta lärosäten talade explicit om sanning i formuleringen av sitt uppdrag, och forskarna fann att studenterna hade liten eller ingen kännedom om att deras lärosäte överhuvudtaget hade ett formulerat uppdrag (”mission statement”).
Resultaten utgör grund för en diskussion om hur universitet och högskolor på ett bättre sätt kan förmedla föreställningen om studenttiden som en transformerande erfarenhet, driven av ett passionerat sökande efter kunskap och sanning. Det är uppenbart att Gardner och Fischman ser detta som ett hotat akademiskt ideal, och (des)informationssamhället, med sitt sliriga förhållningssätt till fakta och sanning, är i deras ögon en potent motståndare. De menar därför att det är viktigt att lärosäten formulerar sitt sanningssökande uppdrag tydligt och kommunicerbart, och arbetar för att nå ut med det till presumtiva studenter. Därmed kan det bli lättare att skapa en mer transformerande och mindre transaktionell kultur kring den högre utbildningen — med andra ord, att göra bildning till ett uttalat mål med studietiden.
Kommentar: Sanningens framtid är i den ovan nämnda studien beskriven som en generationsfråga: dagens unga har vuxit upp i (des)informationssamhället; de är vana vid att någon form av information finns tillgänglig dygnet runt på ett tangentbords avstånd; de bryr sig mindre om huruvida informationen är sann och mera om hur den är förpackad. Sanningens framtid är också beskriven som en mediefråga: dagens unga har vuxit upp med sociala medier där vilka lögner som helst kan bli virala, och där frånvaron av vetenskapligt grundat motstånd från företrädare för det akademiska samfundet är påtaglig.
Mot den bakgrunden är det intressant att den lösning artikelförfattarna förespråkar för att återupprätta vad de ser som sanningens förlorade status är att den högre utbildningens institutioner blir bättre på att proklamera att akademisk utbildning vilar på vetenskaplig grund, och att vetenskaplig kunskap baseras på ett sökande efter sanning. Man kunde ju också tänka sig en lösning som förespråkar att akademiker i betydligt högre utsträckning ägnar sig åt tredje uppgiften på sociala medier och i offentliga sammanhang. På det sättet skulle vi som individer kunna motverka desinformation och bidra till förändring här och nu, istället för att vänta på att universitetens stora kvarnar ska mala. Möjligheten finns.
Text: Kristina Widestedt, Institutionen för mediestudier
Nyckelord: högskola, uppdrag, sanning, fusk, transaktionalitet, transformation
(1) PLATO samordnas av Johannes Gutenberg-universitet i Mainz, Tyskland, och har sedan 2012 samlat forskare från olika länder och olika discipliner (se https://www.plato.uni-mainz.de/).
