Artikeln ”Decolonizing the Curriculum? Transformation, Emotion, and Positionality in Teaching” beskriver författarnas omtag på två kurser. Utgångspunkten var intersektionell pedagogik, som syftar till att bryta ned olika slags makthierarkier. Det kan bland annat åstadkommas genom att utgå från studenternas egna erfarenheter och berättelser i undervisningen, och förändra maktbalansen mellan studenter och lärare. Författarna betonar att avkoloniseringen av kurserna sträckte sig bortom etnicitet och omfattade mångfald i bredare bemärkelse. Arbetet grundades i en omfattade genomgång av forskning om avkoloniserad högre utbildning, som innebar att författarna också kom att omförhandla sina egna tankar kring vad lärarrollen innebär. Forskningen – och författarna – betonade de emotionella utmaningar som både studenter och lärare går igenom i byggandet av det avkoloniserade och mångfaldspräglade klassrummet. Om det inte finns en känsla av trygghet och tillit mellan studenterna, och mellan studenter och lärare, blir arbetet omöjligt.
Snarare än att redovisa empiriska resultat, beskriver artikeln hur författarna arbetat med att avkolonisera sin undervisning. Deras forskningsmetod i artikeln är kvalitativ reflektion, inte kvantitativ datainsamling. Detta ger inte den skärpa som empiriskt förankrade undersökningar ofta har, men pekar på ett konkret sätt ut hur arbete med mångfald och avkoloniserad undervisning kan se ut i praktiken, från ett lärarperspektiv. Samtidigt innebär det biografiska upplägget att studenternas röster saknas – själva effekterna av författarnas arbete, från ett studentperspektiv, redovisas inte.
Berättande, auto-etnografisk metod och upplevelsegrundad kunskap var några av de tekniker som användes i kursen. Målet var att använda pedagogiska strukturer som kunde lösa upp olika gränser i kursinnehållet. De två kursernas viktigaste metodologiska utgångspunkt var en så kallad ”och-och”-modell (and-and model), som de beskriver som ett alternativ till en ”antingen-eller”-struktur. Och-och-modellen innebar först och främst att studenterna använde berättande för att överbrygga kategorier som vanligen hålls åtskilda, nämligen historia, teori och egen, levd erfarenhet. Lärarna ville på så sätt skapa förutsättningar för lärande, som tog tillvara den känslomässigt grundade kunskap som studenterna redan bar på. Deras pedagogiska angreppssätt innebar också att studenterna ägnade mycket tid åt samarbete och gemensamt skapande. Samarbetena manifesterade sig i studenternas slutprojekt: gemensamt framställda fanzines och offentliga seminarier – projekt, som i hög grad planerades och organiserades av dem själva. Att engagera studenterna i uppgifter som riktade sig till en bredare allmänhet användes som metod för att förändra konventionella akademiska modeller, såsom skriftliga inlämningsuppgifter eller seminarier för studiekollegerna och lärarna.
Precis som namnet antyder syftade och-och-modellen till att komma förbi ett binärt tänkande, som mångfaldsforskare menar understödjer en västerländskt grundad syn på kunskap och lärande. Eftersom hierarkiska strukturer generellt sett är mycket starka inom akademien, var det viktigt för författarna att så långt som möjligt bryta ned hierarkierna i det egna klassrummet. För att åstadkomma detta delade också de två lärarna sina personliga erfarenheter kring de ämnen som kurserna behandlade.
Själva kunskapsinnehållet i kurserna diskuteras inte alls i artikeln och det är svårt att förstå hur de pedagogiska metoderna förhöll sig till kursernas material, såsom litteratur och källmaterial. Det framgår inte heller vilka lärandemålen var, vilket skulle kunna illustrera hur avkoloniserad historieskrivning och ett dekonstruerat kunskapsbegrepp kan beskrivas i en utbildnings styrdokument. Författarna påpekar att genuint mångfaldsarbete och avkoloniserade utbildningar kräver djupgående, strukturella förändringar. De låter sig inte inskränkas till reviderade litteraturlistor.
De två kurser som diskuteras i artikeln gavs inom ämnena modehistoria (kursen Global Fashion Histories) respektive subkulturstudier (kursen Subcultures and Beyond) vid konstskolan Royal College of Art (RCA) i London, ett universitet som sedan några år bedrivit ett omfattade arbete för att öka mångfalden och avkolonisera sina utbildningar. Med studenter från minst 60 olika länder är miljön starkt internationellt präglad, vilket ställer krav på ledningens och lärarnas kontinuerliga arbete med mångfaldsfrågor i de utbildningar som ges. I exemplen som diskuteras i artikeln var det också lärarna för kurserna, snarare än studenterna, som upplevde att innehåll och upplägg inte mötte det mål om mångfald som de båda hade.
Kommentar: Avkoloniserad utbildning är en viktig fråga, men fortfarande sällan diskuterad i högre utbildning i Sverige, trots en uttalad vilja att internationalisera svenska universitet och högskolor. Undantaget är de större konstskolorna, som under senare år uppmärksammat behovet av att adressera detta i sina utbildningar. Stockholms universitet förefaller dock sakna tydliga strategier för ökad mångfald som inte handlar om jämställdhet och likabehandling.
Artikeln har brister i beskrivningen av material och metod, men erbjuder en god inblick i det omfattande fält kring avkoloniserad utbildning, som vuxit fram under senare år. Bristen på detaljer kring kursmål, studentpopulation och studenternas egna röster blir främst ett problem i värderingen av resultatet för deras arbete: det är svårt att värdera hur väl författarna lyckades avkolonisera sin undervisning. Därutöver vore det intressant att veta hur relationen mellan avkolonisering och mångfald behandlades. Å ena sidan poängteras att de arbetat utifrån ett brett mångfaldsbegrepp, men avkolonisering som övergripande begrepp signalerar etnisk mångfald snarare än mångfald kring klass, genus, ideologi, tro, och så vidare – aspekter, som för vissa studenter kanske har större inverkan på deras liv och möjligheter än etnicitet. De beskriver hur studenternas fanzine-projekt utmanade brittisk kultur, men var det enbart brittiska studenter på kurserna, trots universitetet RCA:s internationella studentunderlag? Om studenterna kom från flera olika länder, och växt upp med andra kulturella uttryck och andra utbildningskontexter, vad får det då för konsekvenser för en sådan uppgift?
Artikelns titel lyfter fram tre teman som kom att stå i centrum för författarnas erfarenheter med det avkoloniserade klassrummet: förändring, känslor och positioner. Det hade varit värdefullt att få ta del av utmaningarna som dessa tre aspekter öppnar för: vad förändring innebär för studenter som kanske förväntar sig (och möjligen behöver) tydliga gränsdragningar mellan lärare och student; hur de känslor som väcks utifrån studenternas levda erfarenhet kan tas omhand; hur du som lärare å ena sidan deltar på så att säga lika villkor som studenterna, men samtidigt förväntas examinera dem. Författarna nämner inte själva intersektionell pedagogik, trots att de beskrivna undervisningsmetoderna är centrala inom det området. Det blir en förvånande, blind fläck i en annars gedigen genomgång av forskningsfältet.
Text: Magdalena Holdar, Institutionen för kultur och estetik
Nyckelord: Intersektionell pedagogik, avkoloniserad undervisning, och-och-metod, kursupplägg, studentcentrerad undervisning
