Universitetet måste göra upp med många av de undervisningsprinciper som i dag tags för givna om studenter ska kunna utvecklas till kritiska, engagerade och handlingskraftiga världsmedborgare. Det är budskapet i en ny artikel i Högre utbildning; ”’Student-led education for a better world? ’Reflections in Conversations”. Artikeln är samskriven av lärare och studenter, och innehåller en gemensam analys av erfarenheter från en studentledd kurs på Center for Environment and Development Studies (CEMUS) i Uppsala. CEMUS är ett tvärvetenskapligt samarbete mellan Uppsala universitet och Sveriges Lantbruksuniversitet som erbjuder ett 20-tal kurser inriktade mot hållbarhet. En viktig tanke att lärande ska öppna upp för handling och för såväl individuell som samhällelig förändring (learning for actions towards sustainability).
En grundsten i pedagogiken på CEMUS är att studenter ses som förändringsagenter, och att föreställningar om vem som egentligen är en expert bör problematiseras. Ett sätt att göra detta är att anställa studenter som kursansvariga. Detta betyder att de avlönas för att planera, designa och koordinera en kurs, ett arbete som sker i samarbete med studierektor och lärarkollegium. Tanken är att inte bara kursansvarig, utan även andra studenter ska ges tillfälle att påverka kursernas utformning under kursens gång, till exempel genom att organisera aktiviteter, eller styra diskussionsinnehållet.
Den specifika masterkurs som analyseras i artikeln, ”Reimagining Education”, hade som syfte att problematisera läroprocesser, och studenternas egna erfarenheter av lärande stod här i centrum. Tio studenter följde kursen, och fem av dessa deltog i det frivilliga projektet att samskriva en artikel med några av forskarna/lärarna om erfarenheterna av denna kurs. Detta beskrivs som ett medvetet vetenskapligt val att inte skriva om studenter, utan med dem. I ett gemensamt Google-doc. utvecklade gruppen under två veckor en skriftlig konversation där olika aspekter av kursen diskuterades, ett material som sedan tolkades och tematiserades.
Studenterna menar att möjligheten att själv styra kursinnehållet hade flera fördelar. Att få ett så stort förtroende skapade ett större engagemang i kursen och en starkare gemenskap inom studentgruppen. Gemenskapen i sig ledde också till en större motivation och ett mer aktivt deltagande, något som stärkte inlärningsprocesserna. Därtill innebar en pedagogisk praktik där studenter uppmuntras att ta ansvar för sin egen utbildning en ökad jämlikhet och mångfald, genom att fler röster kommer till tals, menar författarna. Som en student uttrycker det: ”To become active and experiment with unconventional ideas in a collaborative learning environment with an eye on making space for an expression of pluralistic worldviews is a fundamental part of empowerment”.
I artikeln lyfts emellertid också fram att tillvägagångssättet har sina problem. Vissa maktstrukturer tenderar att återskapas, om än i en ny form. Ett exempel som ges är den roll som gästlärarna fick (som inbjudna ”experter” placerades de hierarkiskt över studenterna), ett annat det stora inflytande som tilldelas den kursansvarige studenten – på bekostnad av de övriga studenterna. I ett försök att stärka studentinflytandet har vissa av kurserna på CEMUS arbetat med att bygga in ett större moment av ofärdighet eller oförutsägbarhet. Exempelvis arrangeras halvtidsträffar, där studenterna får reflektera över vilka perspektiv som har saknats, och där det ges möjlighet att direkt påverka inriktningen under den återstående kurstiden. Men, konstaterar författarna, sådana praktiker har visat sig svåra att institutionalisera. De krockar med andra ambitioner, såsom att täcka vad som uppfattas som viktiga innehållsliga teman. Därtill innebär systemet med studenter som kursansvariga att det blir en stor omsättning på människor som arbetar med kurserna. På så sätt är det svårt att ta vara på fruktbara praktiker, och goda exempel glöms bort.
För att möjliggöra ”empowerment” krävs emellertid att vi står ut med osäkerhet – det är en av artikelns viktigaste slutsatser. Kurser måste därigenom organiseras på ett sätt som tillåter det spontana och oplanerade. En annan förutsättning för att det här arbetssättet ska fungera som lyfts fram är möjligheten att arbeta i små grupper. Delaktighet och tillit är svår att skapa i större sammanhang, något som gör att den pedagogiska tanken med studentledd undervisning blir svår att arbeta med i kurser med stora studentgrupper.
Kommentar: Att aktivt arbeta med studenters delaktighet och egna erfarenheter och söka motverka akademins hierarkier är något som förenar en mängd pedagogiska perspektiv, exempelvis poststrukturalistiska och feministiska. Att se studenter som medskapande av kunskap i stället för som passiva mottagare, präglar också utarbetade metoder som minnesarbete och användningen av livsberättelser i undervisningen. Den studentledda undervisningen tar emellertid tanken ett steg till, och låter studenter ta över lärarens roll när det gäller både att bestämma vad som ska diskuteras under kursen, och hur detta ska ske. Detta sätt att arbeta kräver vissa förutsättningar, som ett stort engagemang på institutionen och små studentgrupper. Samtidigt bör det inte vara omöjligt att även i mindre ideala undervisningskontexter inspireras av detta tänkande och, i lite mindre skala, låta studenter påverka diskussionens innehåll eller form under (delar av) en kurs.
Ett angreppssätt som öppnar upp för det oväntade utgör en uppfriskande kontrast till den allt mer omfattande styrning- och mätbarhetsiver som präglar den högre utbildningen i dag. Kraven på detaljerade lärandemål och utvärderingsbara kriterier – att i förväg precisera exakt vad studenterna ska lära sig, och därtill utveckla (förment) exakta system för att kunna ”mäta” utfallet – behöver kanske mer än någonsin utmanas av pedagogiska ideal om oförutsägbarhet, kreativitet, fantasi och jämlikt kunskapande.
Text: Maria Wendt, Institutionen för ekonomisk historia och internationella relationer
Nyckelord: studentledd undervisning, kunskapshierarkier, mångfald, hållbarhet
